Stockholm Syndromet

En sak som jag på riktigt börjar ruttna på är all jävla musik som man tvingas lyssna på. Dels har vi butikerna som spelar musik som de tror ska tilltala den målgrupp de vänder sig till. Betyder det då att om jag hatar musiken FÅR jag inte gilla deras kläder eller skor eller vad det nu kan vara de säljer? Om tanken är att med en viss typ av musik dra in en viss typ kunder i butiken, ska jag då först ställa mig utanför i några minuter för att se om musiken faller mig i smaken och först då ta beslut om att butikens sortiment troligtvis kommer att falla mig i smaken? Kan de inte bara visa detta med skyltfönster?

Det är dock inte bara musikstilen som "hjälper" kunden att fatta om det är deras typ av butik eller inte. Även volymen är av allra högsta grad avgörande. Hög volym = ung klientel, låg volym = gammal klientel. Men jag då, som är någonstans mittemellan, jag får tyvärr finna mig i att ingen butik passar mig.

Det finns även en annan situation, som i allra högsta grad framkallar mitt syndrom. Även detta har att göra med volym på musik. När man sitter på en buss eller ett tåg, speciellt om det är tidigt på morgonen, och någon sitter i närheten med riktigt dåliga lurar så att ALLA tvingas lyssna på dennes musik. Skaffa inEar-lurar för fan. I vissa fall dock så vill de nog att folk ska höra. De verkar liksom tro att alla gillar deras val av musik och att alla vill lyssna till det just de väljer. Bara det att det låter som skit när man hör musik på det sättet och oftast är även valet av musik även det skit. Sjukt irriterande, men tyvärr min måndag i ett nötskal.

Älskar att våren äntligen har börjat på allvar. Ett problem bara som det fina vädret för med sig. Alla jävla cyklister som tror att de äger hela stan. Ofta så skriver jag ju i bloggen om en massa oskrivna regler, men i detta fall så finns det jättetydliga skrivna regler som cyklisterna ska följa, men nästan alltid skiter i. Heldragen linje ska inte passeras, väjningsplikt gäller och viktigast av allt, vårdslöshet i trafiken är ett riktigt begrepp. Detta är ett riktigt problem som i allra högsta grad framkallar en ordentlig syndromattack, eller ja, den bokstavliga attacken har ju inte kommit än, men tro mig, den kommer.

Inom snar framtid kommer jag börja gå runt med käpp, inte för att jag behöver, är gammal eller tycker att det är coolt men för att kunna sätta den i hjulen på cyklistjävlarna som har mage att cykla i full fart i gångbanan när det finns gott om plats i cykelbanan alldeles bredvid. Eller de som plingar frenetiskt när man tydligt går i gångbanan och de kommer bakifrån. Eller den värsta sorten, de som försöker döda en genom att gasa när gångbanan korsar cykelbanan och de ser att man kommer. Bryt mot dessa regler om ni vågar och ni kommer önska att ni hade hjälm för då släpper i syndromsubban lös på egen begäran. Ni förtjänar inget mindre än en käpp i hjulet.

Hur kommer det sig att folk som går i samma takt, insisterar att gå bredvid varandra? Varför kan de inte gå bakom/framför varandra? Jag förstår inte logiken. Och de kan inte skylla på att de är morgontrötta för det är hela jävla dagen som man hamnar bakom folk som verkar tro att Centralen eller trappan på Slussen (eller egentligen överallt) är någon slags scen för linjedans i tryckartempo. Jag blir så trött på att dagligen hamna bakom dessa puckon som tror att scenen är deras och inser inte att andras tempo kanske inte är tryckare. Mitt tempo, som jag vill gå i, är mycket snabbare. Det är techno på snabbspolning. Så låt mig komma förbi, om bara för den enkla anledningen att slippa bli trampad på fötterna av en riktig syndromsubba.

Igår lade jag upp två annonser på Blocket. Den ena en scanner och den andra min gamla snowboard. Efter nån timme fick jag ett mail av någon som ville köpa scannern. Hon erbjöd 250 kr och att vi skulle mötas upp i stan idag, måndag. Bara det att jag hade satt 350 kr som pris, och hela anledningen att man säljer på Blocket överhuvudtaget är väl ändå för att man vill bli av med skiten utan att behöva lyfta ett finger. Så tack men nej tack till henne.

Ytterligare nån timme senare kom ett sms från en snubbe som ville komma och hämta scannern på en gång och även han erbjöd 250 kr. Mindre än vad jag tänkt men ok, låt gå, snabb affär. Han dyker upp inom 20 minuter. So far so good. Han plockar fram plånboken och en femhundring och undrar om jag har växel. Nej svarar jag samtidigt som jag tänker att han får väl för fan se till att växla i förväg, speciellt om han prutar på en vara och sedan visar att han har tillräckligt för att betala det från början utsatta priset (i vilket fall jag hade haft växel). Då plockar han istället fram en 100 kronors sedel och börjar gräva i jackfickan. Där hittar han 150 kr i mynt. Ungefär här kickar mitt syndrom in. Ser jag ut som en jävla bank eller? Ge mig pengarna, ta scannern och försvinn innan jag sparkar ner dig för trappan, tänker jag. Till tal översätts detta till ett argt "Tack, hejdå."

Det är inte första gången jag säljer på Blocket och det är inte heller första gången jag stöter på kompletta idioter via den sidan. Ändå blir jag lika förvånad och förbannad varje gång. Det värsta just nu är dock att snowboarden fortfarande inte är såld och jag väntar fortfarande på att bli kontaktad av ytterligare idioter. För om en sak är säker så är det då att det finns fler puckon på Blocket än vad det finns fiskar i havet och jag känner mig ganska säker på att alla som någonsin sålt något där instämmer. Så om du kanske tror att du har Stockholm Syndromet, men inte riktigt är säker, lägg upp en annons på Blocket om du vågar så får du veta med säkerhet.

Stockholm Syndromet är en blogg som i första hand riktar sig till de som kan  skratta åt alla de banala i-lands problem som tas upp här. Eventuellt krävs det en viss intelligensnivå för att kunna ta det med en nypa salt och se humorn och ironin i inläggen, men de allra flesta uppnår denna relativt låga nivå.

I andra hand är den till för de som blir provocerade av vad som skrivs, de som tar det på blodigt allvar och på riktigt tror att jag bakom bloggen är konstant arg och att jag försöker framstå som en blomstrande individ.

Oavsett hur man reagerar på det man läser säger jag grattis. Grattis för att du reagerar överhuvudtaget. Jag bryr mig inte om du skrattar, gråter eller blir fly förbannad, bara ATT du reagerar på det du läser ger mig tillfredställelse. Om du sen reagerar i din egen tystnad eller i kommentarsfältet spelar ingen större roll. Även om jag självklart uppskattar kommentarerna så är det just tystnaden som ÄR Stockholm Syndromet.  Man upplever helt enkelt att någon bryter mot de oskrivna reglerna i Stockholm vilket får en att koka inombords men man säger inte ett ord till den eller de det berör, utan man går istället hem och det första man säger när man kommer innanför dörren är "vet du vilken idiot jag stötte på idag".

Självklart beter sig inte alla stockholmare så här, bara de som är smittade med syndromet. Det är först då man irriterar sig orimligt mycket på folk i sin omgivning. Det är först då man reagerar i sin egen tystnad. Det är först då den lilla djävulen på axeln börjar viska i ens öra och det är först då man startar en blogg som heter Stockholm Syndromet.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga till er. Jag skulle kunna berätta om alla onda tankar jag haft om er idag. Jag skulle kunna berätta att jag önskar er all smärta i världen. Jag skulle kunna berätta om alla de sätt jag önskat döda er. Jag skulle kunna berätta om alla de känslor av ilska, uppgivenhet, hopplöshet och orkeslöshet jag kände när jag kom in på kontoret imorse endast för att upptäcka att ni återigen snott min dator som jag bara fick ha några få dagar. Jag skulle kunna berätta om det lidande jag önskar era familjer. Jag skulle kunna berätta om mina tankar om att ni alla ska få cancer och dö, plågsamt. Men det tänker jag inte berätta. Jag tänker bara säga att jag hatar er, av hela mitt hjärta. Ni förtjänar inte att leva. Jag hoppas att resten av era patetiska liv suger lika mycket som min dag idag har gjort och att ni aldrig blir lyckliga.

På väg hem idag när jag kom in med tuben till Centralen och försöker skynda mig lite, dels för att jag faktiskt har lite bråttom och dels för att jag avskyr Centralen och oftast försöker springa förbi den platsen illa kvickt, så är där en kärring. Hon var visserligen inte äldre än 40, men hennes beteende gjorde att hon helt klart klassas som kärring. Hon dyker upp som från ingenstans alldeles innan rulltrappan, tränger sig före, ställer sig på den högra sidan en kort stund, tittat lite nonchalant bakåt, ser att jag kommer och att jag är på väg att passera henne, går ut i den vänstra sidan alldeles precis framför mig och går uppåt i en lunkande takt.

Seriöst. Jag förstår inte detta beteende. Hon hade uppenbarligen inte bråttom eftersom jag gick om henne så fort jag kommit upp för rulltrappan. Hon såg att jag kom gående, inga tvivel om det, och valde ändå att gå ut i min väg. Varför ska folk "gå ur sin väg" för att ställa sig mitt i någon annans? Det är så ologiskt. Det är just denna typ av beteende som kan framkalla ett ordentligt syndrom. Jag blir så arg att jag inte hittar ord, åtminstone inte sådana ord som är tillräckligt rumsrena för att kunna publicera. Det är människor som henne som är anledningen till att syndromet finns. Kanske borde jag då tacka henne eftersom bloggen inte funnits utan henne, men det skiter jag i. Hon förtjänar inget tack. Men om jag ser henne igen ska jag se till att "tacka" henne.

Jag var nyligen på bio för första gången på länge. Jag såg Narnia 3d. Helt ok men ganska förutsägbar och precis vad man förväntat sig. Hursom så har jag väldigt blandade känslor inför hela biobesöket. Jag både gillar och hatar det. Och det jag hatar med det är just det som gör att jag bara går på bio kanske en gång per år ungefär för att så långt som möjligt slippa få en total syndrommeltdown som får mig att vilja skrika otrevliga saker högt och länge. Enda anledningen jag kan komma på just nu att jag går på bio överhuvudtaget är att vissa filmer bör ses på bio. Oftast är detta filmer med sköna effekter som gör sig bättre på bioduk än i hemmasoffan. Det finns nog ingen annan anledning att gå på bio. Det är bara jobbigt. Folk prasslar med påsar och sörplar läsk som om de åt soppa med sked. Fjortisar, men även vuxna människor, pratar högt med varandra hela filmen igenom och allra helst om någon redan sett fillmen en gång "Åh, du, det här klippet som kommer nu är så jäkla grymt. Vänta bara, nu, nu, det här!!!". Dessutom är det alltid, ALLTID någon som sparkar en i ryggen ungefär varje kvart.

Jag skulle kunna ställa mig upp och skrika Håll käften!!! till de som snackar, vända mig om och sparka tillbaka på personen bakom och hälla ut läsken på de som sörplar, helst då så att det ser ut som om de kissat på sig, men istället sitter jag tyst i mörkret i hopp om att mina onda blickar ska borra igenom deras tjocka skallben till deras minimala ärthjärnor och sticka hål på dem på samma sätt som en nål sticker hål på en ballong. Självklart är ju detta bara de önsketankar som syndromet får mig att tänka (den lilla djävulen på axeln, ni vet), inte något som händer på någon annan plats än möjligtvis i filmen. Min hämnd brukar istället komma när alla lämnar biosalongen. Då smäller jag mer än gärna en dörr i ansiktet på nån skyldig bakom eller om jag har dem framför mig trampar jag gärna dem på hälarna. Detta är CSR (Classic Syndrome Revenge) och något som de flesta syndromdrabbade stockholmare är experter på. Vi älskar nämligen att hämnas utan att dra till oss uppmärksamhet och försöka få det att se oavsiktligt ut. Och vad är alternativet egentligen? Att sluta gå på bio? Nej tack, då blir jag hellre stammis på biograferna så att jag kan hämnas oftare.

Årets absolut sista syndromdrabbning, som jag var alldeles för bakis för att skriva om igår, inträffade på väg till festen i fredags. Jag och min sambo had beställt en taxi. Vi gick ner och ställde oss i porten för att vänta på den. När vi står där ser vi en taxibil komma körandes emot oss, på fel gata och på fel sida gatan. Den kör alltså mot körriktningen. Helt galet. Självfallet var ju detta vår taxi. Lätt oroade hoppar vi in och berättar vart vi ska. Chauffören ber oss upprepa adressen minst 6 gånger innan vi ens lämnat parkeringen. Han lyckas liksom inte stava rätt i gps:en. Till slut får vi stava åt honom, och inte ens då lyckas han. Vi säger att det nog är enklare om vi visar vägen. Vi ber honom svänga vänster varpå han är på väg att ta höger. VÄNSTER sa vi. Vi säger att han kan köra rakt fram tills vi ber honom att svänga och ändå frågar han vid varenda korsning om han ska svänga. Det är ju helt sanslöst, på riktigt.

Detta gäller inte bara fredagens taxichaffis, utan har blivit mer en praxis än ett undantag, och jag blir lika förbannad varje gång. Oavsett vilket bolag man ringer så vet man att när taxijäveln till slut kommer så ligger syndromet och gror runt knuten. Har inte de som driver taxibolagen någon slags intervju med de de anställer? Tydligen inte. Uppenbarligen kollar de bara att de har ett körkort. Åtminstonne några grundläggande frågor borde väl ställas. Tex, kan du höger och vänster? Vet du hur man knappar in en adress i en gps? Vet du vilken sida av vägen man ska köra på? Den sista borde de visserligen veta om de fått ett körkort.

Jag tycker på riktigt att detta är en katastrof i samma klass som världsliga problem. Jag menar, jag betalar för en tjänst och med det kommer vissa, ganska minimala, förväntningar. Vad är det annars jag betalar för? Tänk om samma praxis skulla gälla för längre resor om piloter hade samma inkompetens. Det skulle nog låta ungefär såhär: "Detta är er pilot som talar och jag vill bara meddela att vi inte komme att landa i New York som planerat, för jag hittade inte riktigt. Vi har cirkulerat och letat i över en timme nu och har därför inte så mycket bensin kvar. Vi kommer därför istället att landa på odefinierad ort. Hoppas ni får en trevlig vistelse och välkommen tillbaka att flyga med oss."

Semestern är inledd, julgodiset bakat och klapparna fixade. Jag handlade mina sista klappar igår kväll efter jobbet. Jag var då bland annat inne på en känd klädbutik som börjar på H och slutar på M för att köpa en kjol till julafton. Väl framme i kassan blir jag bemött av en manlig kassörska som fick mig att tänka på ett samtal jag haft flera gånger. Varför är jag som kund trevligare mot personalen än vad de är tillbaka?

Man får inget leende, ingen ögonkontakt och en djup suck vid minsta lilla fråga. Igår tex fick jag en suck följt av ett väldigt besvärat ja när jag frågade om han kunde vara snäll och skicka med en presentkartong (presentkartongen var dock inte till kjolen). Jag är näst intill alltid trevlig mot butikspersonal för jag vet av egen erfarenhet att det inte alltid är världens roligaste eller mest stimulerande jobb. Fast ibland undrar man om det är de eller jag som jobbar där och varför ska jag som kund anstränga mig när det är de som får betalt? Jag hittar liksom inte logiken i det. De borde vara överlyckliga att jag vill handla hos dem och att de dessutom inte ens behöver hjälpa mig hitta det jag behöver. Det enda jag vill göra är att betala och då beter de sig som om det är jobbigt för dem. Jag vet tom om personer som jobbar i butik utomlands som kommit hit och på riktigt blivit chockade över hur de blir bemötta i butiker.

Hur skulle det se ut i andra yrken om de anställda helt enkelt sket i väsentliga arbetsuppgifter för att de iinte hade någon lust just då? Polisen kanske säger att han inte vill fånga tjuven för han är inte upplagd för det. Läkaren kanske inte kände för att rädda just DET livet för att han kände igen patienten som en otrevlig kassörska, vem vet. Det kanske låter överdrivet, men faktum är att i ett kundserviceyrke, vilket som helst, är det KUNDEN som ska stå i fokus. Det kanske är dags för cheferna att inse att deras personal lider av Stockholm Syndromet. För det är precis vad det är. Det är så uppenbart. De suckar istället för att säga vad de egentligen tänker och de verkar irritera sig på alla som vill handla. Vad skulle deet annars vara?

Jag har kommit på att syndromet gör att jag bara kan fokusera min irritation på en sak åt gången. Ju sämre SL sköter sig desto mindre irriterande blir folk och vise versa. Idag till exempel, har jag fullständigt skitit i alla jobbiga kärringar som normalt förstör vilken dag som helst. Detta för att SL inte har funkat alls. Bussar har åkt förbi hållplatser fullt med frysande människor (däribland mig), jag har fått stå på ett tåg, vid en station där jag skulle av, och vänta i 10 minuter för att de inte fick upp dörrarna och till sist fick jag stå och vänta ute i kylan och utan information i en halvtimme på ett tåg med två trasiga vagnar vilket självklart resulterade i att resterande vagnar snabbt blev proppfulla.

Så när lokaltrafiken blir enkelspårig blir även jag det. Jag har helt enkelt inte ork att lägga min energi på idiotkärringar när det är fullt av idioter på SL. Och idiotin på SL verkar öka lika fort som snödjupet i staden och med den sjunker även min toleransnivå och mitt syndrom visar sig på alla möjliga olika sätt. När jag satt fast på tunnelbanevagnen där dörrarna inte gick upp tex, så ville jag nästan ta fart och hoppa ut genom fönstret. Självklart var det syndromet som fick mig att vilja detta. Men jag fick även en känsla av att jag kunde få vara hjälte för en stund och rädda alla brådskande medtrafikanter från stora stygga SL som höll alla fångatagna. Jag hade kunnat flyga genom rutan som en superhjältinna och i skrivande stund inser jag att jag tror att syndromet även ger mig hallucinationer. Hmm, Stockholm Syndromet verkar mer komplext än jag först anade.

Ett tåg rullar in vid perrongen i rusningtid. Folk fullkomligt väller ut ur tågets alla vagnar, in genom dörrarna på stationen och ner för trappan. Det är trångt. Vad händer? Jo, en kärring får för sig att det är en bra idé att stanna MITT I trappan för att titta upp på den stora tavlan som visar när bussarna ska gå. Seriöst!!! Hur fan tänkte hon nu? Är hon på riktigt så trög att hon inte fattar att det troligtvis är det sämst valda stället att stanna på? Inte ens när folk buffar och puttar på henne flyttar hon på sig, inte för att de nödvändigtvis gör det avsiktligt men för att det finns absolut inget utrymme att låta bli. Fast visst, jag hade gärna puttat lite extra och framkallat en "olycka", men det gjorde jag inte. Hon bara står kvar där och tittar på busstavlan, som den idiot hon uppenbarligen är. Va fan, gå istället så kanske du hinner med bussen, kärring! Men jag antar att man kan lära en kärring att gå lika mycket som man kan lära en gammal hund att sitta.

Allt eftersom temperaturen har sjunkit i staden har även folks temperatur sjunkit. Med det menar jag att blickarna har sänkts till marken likaså tålamodet, leenden och toleransen mot sina medmänniskor. Och så även mitt. Jag tror att mitt syndrom har nått något slags rekord. Jag går konstant runt och är irriterad på folk jag inte känner och fullständigt skiter i. På jobbet och hemma är detta inget problem, men så fort jag är på väg någonstans så förvandlas folk från främlingar till kompletta idioter. Inte en enda minut går förbi utan att syndromet visar sitt rätta jag.

Vad är då syndromets rätta jag? Jo, syndromet är den lilla rösten i ditt huvudet eller en liten djävul på din axel som framträder tex. när folk som går framför dig absolut måste gå på bredd och ta upp hela trottoaren så att det är fullständigt omöjligt att komma förbi. Dessutom vägrar de titta bakåt en endaste gång för att ge de som vill gå i åtminstone normaltakt en chans att komma förbi. I detta fall fungerar syndromet som djävulen som mer än något annat vill göra dessa människor illa på något sätt. Helst genom någon form av förödmjukning. Man kan i detta fall få en stark vilja att syla en fet jävla snöboll i bakhuvudet på dem eller alternativt trampa dem på hälarna så att de fattar att de ska flytta på sig.

Ett annat exempel där syndromet kan visa sig är när du sitter mittemot någon på tåget som sitter och lyssnar på sin iPhone, vilket i sig är både normalt och helt ok. Men när personen mittemot sitter och trummar med fingrarna och nickar med huvudet (förhoppningsvis i takt med musiken du själv inte hör) så vill man antingen skrika något helt "random" till personen, typ "RÖR MIG INTE, JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV DIG!!!" eller så kan man köra på den snälla varianten och bara spegla personens rörelser fast i överdrift.

Idag har jag råkat ut för båda dessa exempel på idioter, och vad gör jag? Inte ett skit.

Snacka om att jag igår drabbades av enorma syndromvibbar när jag insåg vad som just hänt. På väg till jobbet kom jag på att mitt busskort behövde förnyas. Så jag sprang in på Pressbyrån. Väl där kom jag på att jag var skyldig en kollega pengar för en lunch hon betalat, så jag bad tanten i kassan att dra en hundring extra från kortet så att jag kunde få en i handen. So far so good. När jag sen sitter på bussen och nästan är framme vid jobbet inser jag att hon har dragit hundra kronor extra, men hon har inte gett dem till mig. Hon har gett mig ett kvitto som säger 790 kr, men jag har inte fått några pengar. Hon har dragit 790 kr från mitt kort men jag har fortfarande NOLL i plånboken. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!

Just i det läget bröt mitt syndrom ut. Jag ville skrika "STANNA BUSSEN, JAG HAR BLIVIT RÅNAD!!!!!" men det gjorde jag inte. Jag ville lägga mig på marken och skrika och sprattla med benen. Jag vet att det låter överdrivet, men jag behövde få reagera. Sen insåg jag att jag är ju trots allt stockholmare och det viktigaste för oss stockholmare är att alltid hålla minen. Det är lite som arga leken där den som skrattar eller ler förlorar. Stockholmsattityden är av samma karaktär. Den som reagerar och visar vad de egentligen känner förlorar.

Så, som den perfekta stockholmare jag är höll jag käft och rörde inte en min. Jag tog mig genom snöstormen med rynkad panna och axlarna uppdragna till öronen. När jag kommit in i värmen på jobbet letade jag reda på kvittot (som jag för en gång skull sparat). Jag ringde till butiken och brättade vad som hänt 20 minuter tidigare. Hon i telefonen tog mitt namn, nummer och all annan skit hon behövde veta och bad att få återkomma när hon kollat upp om det jag sa stämde. Inte fan har hon hört av sig än. Vilken pissig start på dagen.

Ett av Stockholms verkliga irritationsmoment och syndromstartare är de tiggare som springer runt dagligen på tågen och lägger ut lappar på sätena med en tragisk men falsk historia om hur deras dotter, bror eller annan släkting lider av någon galen sjukdom som de inte har råd att betala behandlingen för. Det är en sån jävla bluff att det det är sjukt. Dessutom kan samma lapp återkomma av olika personer med flera års, ja ÅRS, mellanrum. Sen har jag alltid undrat vem som laminerar lapparna åt dessa människor. Jag menar, om de själva nu har en lamineringsmaskin och en väldigt sjuk dotter, skulle man då inte överväga att sälja maskinen för pengarnas skull? Åtminstonne om man är så desperat så att man går runt och tigger på tågen. Jag gör vanligtvis som de flesta andra. Suckar och vänder bort huvudet så fort jag ser dem komma.

Som jag skrev förra veckan så hatar jag snyltare och jag tycker att dessa människor kan klassas som snyltare. De åker säkerligen utan att betala, och endast för att tigga pengar från folk som har betalat, betalat för en snyltarfri resa. Fan, jag åker också tåg varje dag och jag lider av en RIKTIG sjukdom, Stockholm Syndromet, men ingen ger mig pengar för det. Men hur galen jag än kan bli på att dagligen bli störd av dessa människor, så inser jag att de är troligtvis tvingade av någon högre upp i hierarkin. Man behöver inte vara Einstein för att klura ut att det någonstans sitter en fet gubbe med en tillräckligt bra hållhake på dessa människor att han kan styra dem med järnhand precis som han vill. Och vem får pengarna. Just det HAN. Tiggarna på tågen är fattiga på livstid. De har dock ingen sjuk dotter att försörja, bara en vanlig familj. Jag vet inte vilket som gör mig mest förbannad, feta gubben som utnyttjar hjälplösa människor och laminerar lapparna åt dem, de hjälplösa människorna som irriterar mig dagligen, eller puckona som ger dem pengar och tror att de bidrar till någonting annat än brottslighet.

En vanlig syn i Stockholms lokaltrafik är folk (oftast tjejer) som tycker att deras handväska, matkasse eller bagage förtjänar en egen sittplats på tåget eller bussen. Jag undrar vad deras väska gjort för att förtjäna en helt egen plats. Har den skött sig ovanligt bra eller gett sin ägare en fin komplimang? Nej, den har gjort ABSOLUT INGENTING! Jag blir lika förvånad varje gång jag kliver på ett fullsatt tåg där folk, som kanske på riktigt gjort något för att förtjäna en sittplats, blir tvungna att stå pga en väska eller dylikt.

När jag idag klev på tåget hem hittar jag en plats mittemot en två meter lång jätte. När jag kommer för att sätta mig flyttar han inte en millimeter för att släppa fram mig utan sitter bara där med sina gigantiskt långa ben så jag nästan inte kommer fram. Även platsen brevid honom är ledig. Eller nästan, den ockuperas av hans Claes Olhsson kasse. Jag tränger in mig och efter mig kommer en kvinna som vill ha hans kasses plats. Motvilligt flyttar han på kassen samtidigt som han suckar och rullar med ögonen. Då märker jag ytterligare en sak. Han sitter ju i princip på kanten av sitsen. Va fan, jag får ju knappt plats med benen. Ska jag verkligen behöva sitta med benen in under sätet? Jag satt och irriterat funderade vad den här jubelidioten led av. Då slog det mig. Detta underliga beteende, då man känner att man har rätt till tre platser på tåget kan inte vara något annat än "Stockholm Synromet Overload". Detta drabbar ofta folk som flyttar till Stockholm i vuxen ålder och då får en chockdos av Stockholm Syndromet. Men själklart drabbas inte alla utan endast de med redan nedsatt begåvningsnivå. Så ingen normalbegåvad behöver oroa sig, ni lider bara av det vanliga Stockholm Syndromet.

För några dagar sen, när jag stod på t-banan på väg till jobbet, lyfte jag blicken från golvet (där den annars fäster sig tidigt på morgonen) och mitt framför ögonen på mig, i händerna på mannen mittemot, ser jag "Stockholmssyndromet. Då menar jag inte att han var syndromdrabbad och nära ett psykbryt, utan det var titeln på boken han höll i. Den handlar visserligen om gisslandramat, men jag tyckte det var ett så lustigt sammanträffande.

Faktum är att sen jag böjade blogga så ser jag massor av saker i Stockholm som jag tidigare inte sett eller tänkt på. Idéer till bloggen kommer från både höger och vänster och massor av stadens oskrivna regler har plötsligt uppenbarat sig. Men det har också fått mig tänka på att jag behöver strukturera upp bloggen lite för att göra den mer läsvärd. Framförallt är jag riktigt dålig på att lägga upp sköna Stockholmsbilder, vilket ändå har varit en ambition. En till fundering är att jag vill kunna ge lite sköna Stockholmstips.

Så, för att göra detta på ett bra sätt och få lite rutin på det hela tänkte jag införa 2 saker i bloggen. Tisdagstips och veckans bild (som troligtvis blir på söndagar). Låter det som en bra idé?

Ja, nu är jag riktigt trött. Har precis kommit hem från jobbet efter en lång och intensiv dag. Imorgon berättar jag om helvetet att ta sig till jobbet imorse. Och då snackar vi syndrom på hög nivå.

Jag vet att det har varit lite dagboksvariant på bloggen med "jagprat" i fokus. Dvs. jag gillar, jag mår etc. Kan verka tråkigt, men jag lovar, det är en del av syndromet. Ju mer självupptagen man är desto mer stockholmare är man och desto djupare sitter syndromet. Det är en hård och kall stad och för att klara kylan behöver man skärma av från omvärlden och titta mer på sig själv. Är man inte självupptagen har man inte syndromet. Men det är fortfarande viktigt att komma ihåg att även om man själv bara tänker på sig själv så måste andra också tänka på dig. Om omgivningen är lika självupptagna som dig blir de ett stort irritationsmoment i din vardag och en trigger för ditt syndrom. Även de ska tänka på dig, i alla lägen.