Stockholm Syndromet

Snacka om att jag igår drabbades av enorma syndromvibbar när jag insåg vad som just hänt. På väg till jobbet kom jag på att mitt busskort behövde förnyas. Så jag sprang in på Pressbyrån. Väl där kom jag på att jag var skyldig en kollega pengar för en lunch hon betalat, så jag bad tanten i kassan att dra en hundring extra från kortet så att jag kunde få en i handen. So far so good. När jag sen sitter på bussen och nästan är framme vid jobbet inser jag att hon har dragit hundra kronor extra, men hon har inte gett dem till mig. Hon har gett mig ett kvitto som säger 790 kr, men jag har inte fått några pengar. Hon har dragit 790 kr från mitt kort men jag har fortfarande NOLL i plånboken. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!

Just i det läget bröt mitt syndrom ut. Jag ville skrika "STANNA BUSSEN, JAG HAR BLIVIT RÅNAD!!!!!" men det gjorde jag inte. Jag ville lägga mig på marken och skrika och sprattla med benen. Jag vet att det låter överdrivet, men jag behövde få reagera. Sen insåg jag att jag är ju trots allt stockholmare och det viktigaste för oss stockholmare är att alltid hålla minen. Det är lite som arga leken där den som skrattar eller ler förlorar. Stockholmsattityden är av samma karaktär. Den som reagerar och visar vad de egentligen känner förlorar.

Så, som den perfekta stockholmare jag är höll jag käft och rörde inte en min. Jag tog mig genom snöstormen med rynkad panna och axlarna uppdragna till öronen. När jag kommit in i värmen på jobbet letade jag reda på kvittot (som jag för en gång skull sparat). Jag ringde till butiken och brättade vad som hänt 20 minuter tidigare. Hon i telefonen tog mitt namn, nummer och all annan skit hon behövde veta och bad att få återkomma när hon kollat upp om det jag sa stämde. Inte fan har hon hört av sig än. Vilken pissig start på dagen.