Stockholm Syndromet

De närmaste dagarna ska tydligen bjuda på fantastiskt väder, så årets Smaka på Stockholm kunde inte vara bättre tajmat. Som vanligt spelar Elkvarn första kvällen, vilket är redan imorgon, 1 juni. Restauranger som Utö Värdshus, Matkultur (som för övrigt nyss stängt för lunch vilket är supersynd) och Bröderna Olssons, som har vitlök i allt finns representerade. Det finns verkligen något för alla smaker. Alltifrån klassiskt svenskt till asiatiskt eller crossover. Och om man blir törstig så kan de nog lösa även det. Det jobbiga för dig blir om du ska välja öltält, vintält, champagnetält eller whiskeytält. Fram till och med nationaldagen håller detta på, så mitt tips blir att ta er dit.

Vad gör man när det är 20° och sol? Jo, man sätter sig i en park med goda vänner. Så det var precis det jag gjorde efter jobbet. Hur trevligt som helst. Parkhäng hör sommaren till och mitt första för året fick bli i Rålis. Har dock kommit på en sak. Folk i parker gör konstiga saker.

Ett killgäng i närheten av oss satt och grillade. Sen kastade de mat till fiskmåsarna, som glada kom flygande, varpå de schasade iväg dem. Konstigt. Ett annat sällskap på ca 12-16 personer kom bärandes på hela 6 flak med öl. Konstigt...för att vara måndag. En kille gjorde push-ups (inte armhävningar alltså, utan man håller i en stolpe och drar upp sin kroppsvikt). Han gjorde rätt många men det såg lite konstigt och okontrollerat ut. När han hoppade ner så kollade han sig omkring för att se vilka reaktioner han skulle få, inte så konstigt kanske, men väldigt roligt.

Men det konstigaste av allt var att det helt plötsligt kom en tjej gående.....TOPLESS. Hon verkade inte det minsta påverkad att folk glodde på henne, för det hör ju inte till vanligheterna att man ser en tjej komma gående topless. Hon stannade upp mitt på gräsmattan i några minuter för att lokalisera de hon skulle träffa. En stund senare spelade de volleyball och hon var fortfarande topless. Cred åt henne att hon vågar göra ett sånt statement, för det måste jag ändå anta att det var, men lite konstigt.

Min sambo rensade igår sin mobil på bilder och hittade då den här. Enligt mig är detta Stockholm när det är som vackrast. Sen skadar det ju inte att det råkade vara den coolaste himmeln någonsin.

Denna dag har varit helt och hållet typisk. Jag gick upp, käkade frukost, satte mig vid datorn och blev sittande där i flera timmar. Sedan kom jag på att jag måste åka och handla innan de stänger. Därefter har det blivit en grym middag som strax ska avslutas med efterrätt. Med andra ord så har större delen av den här lördagen spenderats i soffan och så lär den fortsätta. Det enda ovanliga med idag var väl att jag och sambon gjorde oss av med det där getingboet på balkongen. Annars inget nytt.

Jag upptäckte igår att jag har ett getingbo på balkongen. Jag har ju ännu inte ställt iordning mina utemöbler och när jag igår gick ut på balkongen såg jag en geting flyga in mellan benen på mitt ouppfällda bord. Först tänkte jag inte så mycket på det, men när jag sedan märker att den inte kommer ut därifrån så börjar oron sätta in. Jag böjer mig ner och ser att under bordsskivan så hänger mycket riktigt ett getingbo. Det var visserligen inte så stort, men om man som jag blivit stucken av getingar flertal gånger så är man inte så sugen på att jävlas med deras hem. Så jag ringer sambon och säger att han får se till att fixa detta.

Eftersom jag tidsinställt detta inlägg och inte är hemma när detta publiceras så hoppas jag att betingboet är borta när jag kommer hem. Jag tycker dessutom att det är jävligt orättvist att någon/några ska bo hos mig utan att betala för sig. Jag betalar en månadsavgift och är ganska säker på att mitt balkongsällskap inte gör det. Detta gör dem till snyltare, och ni vet vad jag tycker om snyltare. Hatar. Så, så länge de inte betalar hyra tänker jag sabba deras hem...eller rättare sagt, min sambo...när jag inte är hemma, men ni förstår poängen. Ha en grym fredagskväll.

Jag har  en fantastiskt rolig kväll framför mig. Ska snart gå ner till tvättstugan och kasta in tvätten och sen består väl resten av kvällen av att springa ner dit lite då och då. Superkul. Verkligen. Förhoppningsvis blir imorgon desto bättre. Det är ju sista fredagen i månaden och i min värld betyder det löningsfredagsleken. Mycket roligare än att tvätta.

Det finns flera saker som gör det jobbigt att tvätta, speciellt i tvättstuga. Alla trappor är jobbiga, iaf när man bor i ett hus utan hiss. Fast det försöker jag visserligen se som motion. Sen är maskinerna jättejobbiga för när man sätter igång dem så står det en viss tid, tex 45 min. Om man då går ner ca 45 minuter senare för att tömma maskinen så är det ofta 1 minut kvar eller nåt. Sen kan den stå på 1 minut i säkert 10 minuter. Sjukt irriterande, eftersom man litar så blint på tiden som står så kan man ju inte riktigt gå ifrån,så istället står man där i ca 10 minuter och bara väntar. Ja, ja, det finns fler saker som är jobbigt med att tvätta, men vi tar det någon annan gång.

Igår när jag efter jobbet kommer till Centralen och ska plocka fram mitt busskort, som jag använt 5 minuter tidigare, stoppar jag handen i fickan där jag lagt det och upptäcker att det är borta. Fickan är tom. Då börjar jag rota igenom både väskan och kassarn jag bar på. Ingen lycka där heller. Med en halv månad kvar på kortet blir jag alltså tvungen att köpa ett nytt...dagen innan löning dessutom. Till råge på allt så har SL numera bestämt att de ska ta betalt för själva kortet också. Det är deras sätt att säga "Haha, rätt åt dig".

Så varje gång jag nu plockar upp mitt nya busskort påminns jag av detta. Jag hatar mitt nya busskort. Det är fyllt med, förutom 30 dagar, ångest, förtvivlan, skam och ilska. Det är lika oönskat som ohyra. Jag har tom. börjat tro att jag absolut inte har tappat det gamla kortet. Antingen så ligger det någonstans i väskan, där jag annars aldrig lägger det, och jag bara inte hittar det eller så har jag råkat ut för en ficktjuv som har sett när jag på Slussen stoppade kortet i fickan och sedan förföljt mig och tagit det när jag var distraherad med något annat. Jag tror jag gillar det andra alternativet bäst, för det skulle innebära att jag inte kunde gjort något åt det, att det inte var mitt fel. Om jag skulle råka hitta det i väskan skulle jag nog skämmas ihjäl och inte våga erkänna det för någon. Vilket som så antar jag att min karma inte är på topp.

Två dagar i rad har jag käkat lunch på samma ställe, och det hör till ovanligheterna. Men det var så sjukt längesen jag käkade på mitt favvo vietnamesställe, Nem Nem Quan. De har de bästa färska vårrullarna i stan. Idag blev det dock en kycklingwok som var tillräckligt stor för två. Så om man vill ha ett riktigt bra lunchställe med hyfsade priser så ska man bege sig till Åsögatan 90, för där blir man mätt och belåten.

I den här bloggen ifrågasätter jag ofta stockholmarnas beteende, liksom många stockholmare, men nu börjar jag snarare ifrågasätta om folk utanför 08-gränsen vet att den lilla sak vi kallar ironi existerar över huvud taget. Är ironi bara ytterligare ett symtom av syndromet? Only time will tell.

Just nu är jag på väg från mitt älskade Stockholm. När detta publiceras sitter jag troligtvis i en bil (tidsinställt inlägg is the shit). Blir visserligen inte borta så länge men det är alltid lite vemodigt att lämna den här staden. Är på väg ut på landet igen så helgen blir nog fylld av grillning, djurklappning, fiske och promenader. Mysigt. Tillbaka igen på söndag. Kommer upp en liten hemlängtanslåt imorgon, så håll tillgodo.

Runt 18-tiden idag var Centralen så fullt med folk som gick kors och tvärs med matkassar och trolleys att man fick verkligen leka slalom mellan alla människor. Massor med folk ska passera genom dörrparen mot pendeln och då tycker puckot framför mig att det var helt ok att smälla igen dörren efter honom. Alla både till höger och vänster är tillräckligt väluppfostrade för att fatta att man åtminstone slänger ett öga bakåt för att se om man behöver hålla upp dörren i ca en sekund, men det här puckot var alldeles för upptagen med...nej, ingenting...för att hålla upp dörren. Seriöst, hur tänker man då? Är man helt dum i huvudet, eller bara halvt? Helt tror jag. Om man vet att det är folk bakom en så håller man väl fan upp dörren. Det är varken svårt, energikrävande eller tar lång tid. Men jag antar att man måste vara normalbegåvad för att fatta det.

Just nu och fram till 18 september pågår en utställning med Lars Wallins fantastiska klänningar på Prins Eugens Waldermarsudde. Helt klart värt ett besök då hans klänningar inte bara är klänningar utan makalösa skapelser att hämta inspiration och energi ifrån. HÄR kan du läsa mer om utställningen.

På väg hem från jobbet så sitter jag på tåget, full av energi även fast det är måndag. Trots en lång arbetsdag så sitter jag och ler, vilket alla stockholmare vet hör till ovanligheterna att folk gör i lokaltrafiken. Plötsligt stannar tåget och blir stående ett tag. En röst ropar ut att vi står stilla pga bla bla bla. Det går ytterligare ett tag och börjar bli sådär mysigt varmt som det ibland kan bli på tåg. Jag känner att jag glider iväg i mina tankar och blir väldigt, väldigt trött. Till slut somnar jag till.

Vad jag bara kan gissa är kort därefter så börjar tåget rulla igen och jag vaknar till. Ca 200 meter rullar det nog innan det återigen stannar och samma röst ropar ut samma sak. Då tar det inte lång tid innan jag börjar nicka till med huvudet igen. Allt detta sker bara någon station innan jag ska gå av, så när tåget väl rullar in på min station och det är dags att gå av så är all den där överskottsenergin som skulle räcka hela kvällen och mitt fantastiska humör kvar där tåget först stannade. Jag vinglade av tåget för att jag var så trött. Och vem klandrar jag för denna förstörda måndagskväll om inte, just det SL. Man kan faktiskt klandra dem för allt ont här i världen.

Återigen en lördag då jag suttit alldeles för länge vid datorn, så vad kan 5 minuter till skada. Dags att börja ta mig i kragen tror jag. Måste göra mig iordning och åka och handla. Sen måste jag städa och stryka lite kläder. Därefter ska jag göra mig fin inför middagen jag ska på ikväll. Ska bli supertrevligt. Kan även tänka mig slänga ett öga på Eurovision ikväll för att se om Saaaaaade gör bort sig som jag tror han kommer göra.

Jag har varit helt tom i huvudet sen jag kom hem från Frankrike. Både igår och idag somnade jag på väg hem från jobbet. Resan tog hårt på krafterna, så nu längtar jag verkligen till helgen så att man kan få sova ut. Det är ungefär det enda som cirkulerar i mitt huvud för tillfället, sömn. Längtar.

Vi åt en fyra rätters, tre timmars lunch i mitten av ingenstans på landet.


Ett av många goda viner.


Kyckling och örtfyllda zucchiniblommor med den godaste tomatsåsen någonsin.


Kyckling med haricot verts, sockerärter och broccoli samt sky. Fantastiskt god.


En ljuvlig filodegsinbakad chevre med honung och rosmarin.


En underbar jorgubbsbakelse med jordgubbssås.

I lördags öppnade Grönan. Ingen sommar i Stockholm är komplett utan ett besök där. Och ett besök där är inte komplett innan man fått i sig både langos och sockervadd, fast inte samtidigt. När vädret tillåter ska jag definitivt ta mig dit och vem vet, kanske testa den nya träbanan.

Den värsta sorten av Stockholms rulltrappetyper är de jag kallar "Blockerare". Det säger sig självt egentligen. De gillar att blockera så mycket av rulltrappan de bara kan. Det kan vara mammalediga, tonåringar eller turister. Problemen med Blockeraren uppstår egentligen bara på själva rulltrappan. Det är sällan problem nedanför eller ovanför.

Mammalediga har ofta en barnvagn, helst extra bred. Trots att de är mammalediga är de alldeles för stressade (eftersom de måste köpa en latte på vägen till vart de ska) för att ha tid att vänta på hissen. Så de tar rulltrappan. Tonåringarna är ofta för ouppfostrade för att förstå att man står på den högra sidan, även om man är med sina vänner. De har inte fått lära sig det. Turister har ofta mycket packning och har inte riktigt förstått reglerna i Stockholm. Ingen har gett dem en bok om staden oskrivna regler. Så när man själv kommer gående på den vänstra sidan så hjälper det här inte att säga ursäkta, för det finns iinte tillräckligt med plats för dem att flytta sig och släppa förbi. Man får helt enkelt klämma sig förbi. För förbi måste man. Och sen står man där 2 minuter senare, skitförbannad för att man precis missade tåget.

Detta var en kort tredagars utläggning om hur det är att lida av Stockholm Syndromet i rulltrappetrafiken. I en kort sammanfattning skulle man kunna säga att det är sjuuuuukt irriterande och så kan jag nog konstatera att jag aldrig kommer bli riktigt frisk från detta syndrom, åtminstone inte så länge det finns idioter i stan.

Den andre typen av rulltrappeförstörare kan vi kalla för Noll Koll. Det är den värsta. Det är oftast kärringar, för om vi ska vara ärliga så har de ju oftast ingen som helst koll på läget. De anar inte för en sekund att det faktiskt finns folk eller rörelse runt om dem. Det har någon kkonstig föreställning om att de är ensamma i den här staden. Tom när de går vilse så finns det "ingen att fråga". De är egentligen inte elaka, de menar inte illa. Men de är likförbannat precis lika irriterande ändå.

De lyckas ALLTID framkalla ett syndrom, speciellt i rulltrappan (men överallt egentligen). De gör från början inget fel. De går på, ställer sig på den högra sidan, som man måste. Det är oftast när de går av som de blir jobbiga som fan. De verkar alltid ta ett steg mot mitten i samma steg då de går av och DIREKT efter avstigning stannar de. Oftast för att se vart de ska. Just det, det är heller inte ovanligt att de har en liten rullväska med sig som då gör att de tar upp hela bredden av rulltrappan när de går av. För det är just detta som problemet är. Noll Koll inser inte att det finns folk bakom som också gärna vill gå av rulltrappan istället för att stå och trippa på sista steget allt eftersom kön bakom en växer och folk börjar få panik.

Jag har faktiskt tom varit med om att någon varit tvungen att trycka på nödstoppet för att en Noll Kollare hade just noll koll. Behöver jag verkligen säga mer? Egentligen inte, men jag säger det ändå. Tills ni skaffat koll, kan ni väl åtminstone ta minst tre steg åt sidan, kärringar.

Okej, dags att dra igång min analys av folk i Stockholms rulltrappor. Och då menar jag självklart inte de som sköter sig utan jag menar helt enkelt de som framkallar ett ordentligt syndrom som kan förstöra resten av ens dag. Jag kommer i tre inlägg beskriva tre olika typer.

Den första typen är den jag råkade ut för härom dagen. Jag har nemngett honom till den hänsynslöse. Det är den värsta. Det den hänsynslöse gör är att han skyndar sig för att kunna gå på rulltrappan innan mig. Man skulle kunna säga att han tränger sig. Han väljer den vänstra sidan, den man går på. Den för folk som har bråttom. Sedan rör han sig nedåt som om han vore en 80-årig kärring med rullator, alltså väldigt långsamt. Han måste ha känt att jag flåsade honom i nacken för halvvägs ner vänder han på huvudet och ser mig. Han ser att jag har bråttom, men skiter i det. Mao ingen hänsyn till sina medtrafikanter. Det fanns dessutom plats för honom att ta ett steg till höger och släppa fram mig, men nej, den hänsynslöse skiter i det. Han vill jävlas! Och han lyckades. Tack vare honom var jag tvungen att stå i hela två minuter och vänta på nästa t-bana.

Detta är ett av många klassiska syndromframkallare. Man känner hur man spänner sig i hela kroppen och hur man börjar smida planer på hur man kan skada denna människa. Ska jag putta honom? Nej, för uppenbart. Ska jag trampa honom i hälarna (bokstavligen)? Nej, för uttjatat. Ska jag be honom snällt att flytta på sig? Nej, för ostockholmskt. Så vad gör man? Ingenting egentligen. När man väl har tänkt igenom alla alternativ är rulltrappan slut och jag kan muttrandes gå om honom.

Fredagkväll och jag sitter hemma i TV-soffan. Här kan jag dock inte sitta hela kvällen, måste börja packa snart. För imorgon drar jag nämligen till Frankrike. Resfebern börjar smyga sig på och jag har en del att göra ikväll. Jag ska ju tex tidsinställa några inlägg om rulltrappor i Stockholm (som jag sa härom dagen). Så bara för att jag är borta betyder inte det att det inte kommer finnas lite underhållande läsning här på bloggen. Så håll till godo så hörs vi igen på onsdag.

En av de saker som irriterar mig mest i Stockholm är folk i rulltrappor. Om något kan få mig att vilja antingen skrika eller putta folk så är det när man går på en rulltrappa och hamnar bakom någon iq-befriad idiot som inte riktigt fattat att anledningen att det är tomt på den vänstra sidan är för att där går de som har bråttom. De som vill någonstans i livet. De som har en tid att passa. Det finns visserligen flera olika typer av människor som i rulltrappan bär med sig olika typer av irritationer. Inom kort tänkte jag ägna ett inlägg åt vardera typ. Mer än så säger jag inte nu.

En dag som denna, då det både har varit snöflingor stora som femkronor, regn och alldeles för kallt för att vara maj, så behövs verkligen ett tisdagstips (Börjar ni förstå nu att tisdagar är veckans sämsta dag?). Stockholms bästa hårsalong är, enligt mig, Björn Axén. De är alltid proffsiga, duktiga och trevliga där. Personligen gillar jag salongen på Norrlandsgatan bäst, men de kan vara för att min frisör finns där. Den andra salongen, i Åhlenshuset är säkert lika bra.

Som jag sa igår så strosade jag runt i Kungsan igår och tittade på körsbärsblomningen. Det var som att befinna sig i Nangiala för en stund. Otroligt vackert. Så veckans bild denna vecka blir flera stycken därifrån, för att ni ska fatta att ni måste ta er dit och uppleva det själva innan det är över.