Det som göms i snö...

Jag blir så jäkla trött på hundägare i den här staden. Även om jag vet att många sköter sig ypperligt så finns det även en hel del som inte borde ha hund. Varje gång jag går utanför dörren så ligger där en hundskit i en pöl som för några dagar sedan var en snöhög. Inte nog med att jag måste akta mig så att jag inte halkar på isen. Nu måste jag tydligen se upp så jag inte trampar i hundskit. Hur svårt ska det vara egentligen att plocka upp efter sin hund? Det är verkligen under all kritik. Och de allra värsta, de som nästan förtjänar att dö, är de jävlar som böjer sig ner och låtsas plocka upp skiten, men ändå låter den ligga kvar. Och de vet att de gör fel eftersom de oftast kollar sig omkring för att se om någon ser att de lämnar kvar skiten.

Finns du?

Jag stod som vanligt i min dvala i morse på bussen, lite lätt irriterad efter att spärrarna nyss fått för sig att slå igen med mig i mitten. Jag hade dock fått en finfin ståplats på bussen som var nästintill proppfull. Jag står och stirrar ut i tomma intet (som alltid då klockan bara är barnet) och helt plötsligt hör jag mannen som sitter intill mig säga "Varsågod och ta min plats. Jag kan stå." Han sa det inte till mig utan till en dam som var minst 80 år och verkligen såg ut at vilja sitta.

Detta måste väl ändå höra till ovanligheterna i Stockholm. Jag kan på riktigt inte komma ihåg senaste gången någon lämnade "sin" plats till någon bättre behövande. Oftast får både gravida, gamla och folk med brutna ben finna sig i att stå upp. Jag blev faktiskt lite rörd av denna vänliga mans goda gärning. Jag trodde att dessa människor var utrotade, att de inte fanns längre. Fast jag hade gjort samma sak om jag haft en sittplats att ge. Och jag finns ju. Men det roligaste med hela den här historien var att se skuldkänslorna i alla de människors ögon som inte reste sig för att erbjuda sina platser. Haha, rätt åt dem.

PS. Jag vet att jag missade Tisdagstipset igår. Glömde faktiskt helt bort at det var tisdag. Men ta det lugnt, för ni lär inte få någon Veckans bild heller. Det är helt en sån vecka.

Vem var det som fes?

Imorse på tåget fick jag en riktig syndromvarning. Jag satt i mina egna tankar och försökte mitt bästa att ignorera min omgivning. Från ingenstans känner jag plötsligt en odör av äggmök som sprider sig i luften. Från början var det väl inte så farligt, men just denna var av en karaktär som bara växer och växer och som hänger kvar i vad som känns vara en evighet. Jag försöker se mig omkring för att kunna peka ut den skyldiga men märker att alla i närheten sitter och sniffar samtidigt som de rynkar på näsan (varför man nu vill sniffa extra mycket när det luktar skit). Den enda personen som jag inte ser ansiktsuttrycket på är killen brevid. Det måste alltså varit han. Nu när jag konstaterat detta, vad ska jag göra av informationen? Absolut ingenting! Så jag höjer volymen på iPoden och vänder blicken mot fönstret. Och där är den igen, äggmöklukten alltså. Jävla pucko, tänker jag. Du kunde väl ha skitit innan du gick hemifrån ditt äckel. Och då kommer den en tredje gång. Va fan, den andra hängde ju fortfarande kvar. Seriöst, håll den inne tills du går av tåget åtminstone annars får du en buttplug uppstoppad i röven. Mina syndromtankar var verkligen inte nådiga idag (som ni kanske märker). Men jag kan ju inte säga vad jag tänker, dels för att stockholmare håller käften om det mesta och dels för att jag inte säker på att det var han. Det kan ju ha varit någon av dem som satt och rynkade näsan. De kanske bara försökte mörka, eller så besvärades även den skyldiga så mycket av lukten att han/hon inte kunde göra annat än att rynka lite på näsan. Ja, så måste det ha varit, för den var verkligen såååå illa.

PS. Grattis bloggen. En månad idag. DS.

Jag är mästare...

...på att irritera mig på idioter alltså. Satt nyss och tittade på "Halv åtta hos mig" och varje gång jag ser det (vilket inte är speciellt ofta) så är det nåt pucko som tror han ska bli TV-kock. Så sjukt korkat för det märks så tydligt att dessa puckon är amatörer. Men det verkar alltid vara någon som tror att programmet är en audition och att de är nästa Per Moberg eller Mat-Tina. Det är verkligen så himla naivt att tro att man ska "bli upptäckt" bara för att man har en kamera upptryckt i ansiktet för första gången i sitt liv samtidigt som man råkar laga mat. Det enda de bevisar är att de inte klarar av att göra två saker samtidigt, till skillnad från de riktiga TV-kockarna. Nej, det blir oftast bara pannkaka och det är aldrig dessa puckon som vinner i slutändan, varken pengarna, äran eller ett eget matprogram. Visserligen garvar jag lika mycket varje gång det dyker upp en sån här jubelidiot i rutan, så det är väl trots allt bra TV.

Vad är det för fel på folk?

Nu kommer då äntligen det första specifika exemplet på något som triggat mitt syndrom för första gången på en vecka, typ. För ett tag sen rensade jag lite hemma och la upp ett gäng annonser på Blocket. En av dessa saker var en spegel. Den första som hör av sig på den är en kvinna som gärna vill ha den, men hon tycker att det är för långt att åka hem till mig och hämta den, så hon vill gärna mötas upp i stan. Lite halvt motvilligt går jag med på det och vi bokar tid. Frid och fröjd så långt. Andra ringer på annonsen och jag säger att spegeln är såld (lite integritet har man ju). Dagen innan vi ska mötas upp bokar hon av tiden för att hennes dotter är sjuk den här veckan. Detta var en tisdag så det var ju lustigt att hon redan då kunde veta att dottern skulle vara sjuk hela veckan.

Vi bokar en ny tid. Självklart dagtid, för efter 15.30 på dagarna går absolut inte för då hämtar hon på dagis. Detta fick mig att tänka "stackarn, hon är säkert ensamstående och har svårt att få saker att gå ihop. Ja, ja tredje gången gillt". Men icke. Hon bokar av även denna gång för att hennes man (ja hon hade tydligen en sån) skulle jobba sent, trots att det var hon som föreslog tiden. Nu föreslår hon istället att hon kan komma förbi mitt jobb, men när jag berättar var det ligger (på söder) så tycker hon att även det är för långt (hon bor en kvart därifrån). Hon vill istället att jag springer ut och möter upp henne på lunchen. Jag ber nu att få återkomma till henne, för vid det här laget hade jag snällt sagt fått nog av den subban. Hon kan på riktigt inte tro att jag ska gå ur min väg för att jag så gärna vill att just hon ska få den. Det enda jag egentligen ville var att bli av med spegeln med minsta möjliga ansträngning.

Istället hör jag av mig till en person som ringt och visat intresse dagen innan. Han hämtade spegeln hemma hos mig ett par timmar senare. Jag måste nog erkänna att det skönaste i allt det här var att dra iväg att mail till henne och säga (lite skadeglatt) att den är såld.

THREE STRIKES AND YOU'RE OUT BITCH!

RSS 2.0