Stockholm Syndromet

Nu kommer då äntligen det första specifika exemplet på något som triggat mitt syndrom för första gången på en vecka, typ. För ett tag sen rensade jag lite hemma och la upp ett gäng annonser på Blocket. En av dessa saker var en spegel. Den första som hör av sig på den är en kvinna som gärna vill ha den, men hon tycker att det är för långt att åka hem till mig och hämta den, så hon vill gärna mötas upp i stan. Lite halvt motvilligt går jag med på det och vi bokar tid. Frid och fröjd så långt. Andra ringer på annonsen och jag säger att spegeln är såld (lite integritet har man ju). Dagen innan vi ska mötas upp bokar hon av tiden för att hennes dotter är sjuk den här veckan. Detta var en tisdag så det var ju lustigt att hon redan då kunde veta att dottern skulle vara sjuk hela veckan.

Vi bokar en ny tid. Självklart dagtid, för efter 15.30 på dagarna går absolut inte för då hämtar hon på dagis. Detta fick mig att tänka "stackarn, hon är säkert ensamstående och har svårt att få saker att gå ihop. Ja, ja tredje gången gillt". Men icke. Hon bokar av även denna gång för att hennes man (ja hon hade tydligen en sån) skulle jobba sent, trots att det var hon som föreslog tiden. Nu föreslår hon istället att hon kan komma förbi mitt jobb, men när jag berättar var det ligger (på söder) så tycker hon att även det är för långt (hon bor en kvart därifrån). Hon vill istället att jag springer ut och möter upp henne på lunchen. Jag ber nu att få återkomma till henne, för vid det här laget hade jag snällt sagt fått nog av den subban. Hon kan på riktigt inte tro att jag ska gå ur min väg för att jag så gärna vill att just hon ska få den. Det enda jag egentligen ville var att bli av med spegeln med minsta möjliga ansträngning.

Istället hör jag av mig till en person som ringt och visat intresse dagen innan. Han hämtade spegeln hemma hos mig ett par timmar senare. Jag måste nog erkänna att det skönaste i allt det här var att dra iväg att mail till henne och säga (lite skadeglatt) att den är såld.

Det fanns ytterligare en utställning som vi kollade in. Den av Pieter ten Hoopen. Det är alltså en holländare som tillbringat mycket tid i Sverige och skildrat Stockholm i sina foton. Det lät ju verkligen som något jag skulle gilla, men icke. Det var en riktig besvikelse. Jag förstår visserligen hur han tänkt i och med att bilderna skildrar en dyster och kall stad, för det kan jag hålla med om att Stockholm är ibland. Men Stockholm är inte deprimerande på något sätt och jag tar det som en personlig förolämpning att han porträtterar staden så. Nedan är den enda bilden jag gillade av han.

Efter att vi stirrat oss blinda på foton så gick vi och käkade asiatiskt på Ljunggren på Götgatsbacken, så galet gott (visserligen var vi hungrigare än två vargar). Jag kan verkligen rekomendera både Fotografiska och Ljunggren.

Jag vet att det har varit lite dagboksvariant på bloggen med "jagprat" i fokus. Dvs. jag gillar, jag mår etc. Kan verka tråkigt, men jag lovar, det är en del av syndromet. Ju mer självupptagen man är desto mer stockholmare är man och desto djupare sitter syndromet. Det är en hård och kall stad och för att klara kylan behöver man skärma av från omvärlden och titta mer på sig själv. Är man inte självupptagen har man inte syndromet. Men det är fortfarande viktigt att komma ihåg att även om man själv bara tänker på sig själv så måste andra också tänka på dig. Om omgivningen är lika självupptagna som dig blir de ett stort irritationsmoment i din vardag och en trigger för ditt syndrom. Även de ska tänka på dig, i alla lägen.

Vi hade det så himla trevligt igår. Jag kan verkligen rekomendera Sturebadet. När man "checkat in" sköljs man liksom över av ett lugn som jag tvivlar går att åstadkomma på annat sätt i Stockholm. Servicen är bra och likaså restaurangen och faciliteterna. Det känns verkligen mycket större och fräschare sen de byggde om. Dessutom hade jag mitt livs massageupplevelse. Jennie hette hon och hon var fantastisk. Hon gjorde allt rätt från början.

När vi skulle "checka ut" och betala dock så var det lite lustigt, för vi påpekade att de hade missat att ge oss lite grejer och de hade inte informerat oss om att det inte var någon brunch på fredagar (vilket visserligen inte alls är konstigt) så vi käkade lunch istället. Då, utan att vi ens hann blinka, kompenserades vi med varsitt gratis besök nästa gång. Så även om de inte riktigt hade koll när vi kom så fick vi slutligen den typ av service som jag tycker att man kan förvänta sig på ett sånt ställe.

Tyvärr orkade vi inte med någon middag sen. Vi var båda två så slut att vi gick hela vägen från Stureplan till Centralen utan att knappt säga ett ord till varandra. Så himla skönt att komma hem och slappa sen. Tack L för en grym dag.

Nu är jag helt slut. Det är fan mycket jobbigare än man kan tro att slappa en hel dag. Berättar mer om dagen på Sturebadet imorgon. Nu ska jag slappa ännu mer (som om jag behöver det).

tills imorgon. Då ska nämligen jag och Lisa  ta en heldag på Sturebadet. Visserligen är jag inte helt frisk än, men jag hoppas att både ångbastun och champagnen kan lösa det problemet. Det blir alltså först brunch med skumpa, därefter relax och bastubad, sen en timmes massage. Vi avslutar nog dagen med en middag nånstans. Personligen är jag sugen på East eller Rolfs kök. Ska se om L går med på det. Avundsjuk någon???

Inte nog med att jag lider av Stockholm syndromet, nu har jag åkt på värsta förkylningen också. Suger. Hoppas bara jag är frisk till på fredag, då blir det heldag med Lisa. Nu ska jag sätta på en rulle och kurera mig. Mer om syndromet när jag mår bättre.

Jag ska försöka klargöra vad min teori om syndromet är. För att kunna få syndromet måste du ha vistats i eller runt staden en längre period. Du kan alltså inte smittas som turist eller kortvarig besökare i Stockholm. Hur lång tid det tar innan man smittas är dock väldigt individuellt. Det beror helt enkelt på hur lättpåverkad man är av sin omgivning. Det är nämligen omgivningen man får smittan av, men lägg ner munskydd, handdesinfektion och förkylningstabletter. Det är inte den typen av sjukdom. Syndromet sitter endast i huvudet. Där sitter det som ett virus som etsat sig fast och större delen av tiden vet man inte ens om att man drabbats och då inte heller att man bör söka hjälp.

Eller va fan, hjälp finns inte att få. Det enda som hjälper är att flytta ut på landet. För faktum är att det som triggar syndromet är vissa stressfaktorer som endast finns i Stockholm. Då menar jag inte den typen av faktorer som får oss människor att bli utbrända på jobbet, utan det är de minsta, mest obetydliga sakerna du kan tänka dig. Det är dessa faktorer som gav dig syndromet från början och det är dessa faktorer som får dig att vilja skrika så högt du kan (och gärna lägga dig ner på marken och sprattla med både ben och armar som en treåring). Men det gör man inte för man är svensk och har fått lära sig att rulla med ögonen och sucka högt är minst lika effektfullt.

Faktorerna som triggar syndromet då. Det är dessa enskilda exempel jag kommer att skriva om (ur ett syndromdrabbat perspektiv) och därför vill jag inte avslöja för mycket, men kärringar och tröga, gärna ouppfostrade människor är ofta de som triggar mitt syndrom. Det som då händer med mig är att jag blir irriterad, det kryper lite i kroppen, jag känner för att skrika och jag får en ond blick. Direkt efter dock, så växer alltid egot lite. Det är nämligen då jag inser att jag gör ALDRIG fel. Misstagen i min vardag begås ALLTID av andra. Därför känns det inte som syndromet är något som drabbat mig, utan det känns mer som en välsignelse. Det är ju så skönt att alltid ha rätt.

För de allra flesta handlar Stockholmssyndromet om ett gisslandrama som utspelade sig vid Norrmalmstorg. Den här bloggen handlar om "Stockholm syndromet", ett syndrom, eller snarare en smitta, som många stockholmare lider av. Jag ska förklara lite kort vad syndromet handlar om. I Stockholm finns det en mängd oskrivna regler. Man ska stå på en viss sida i rulltrappan, köra bil med en viss attityd och rulla lite nonchalant med ögonen i vissa situationer. Som smittad följer man dessa regler blint och irriterar sig orealistiskt mycket på de som inte gör det. Jag lever med Stockholm syndromet (Första steget är väl att erkänna det) och bloggen handlar om de observationer och irritationer jag möter i min vardag som "syndromdrabbad". Men självklart är bloggen även en kärleksförklaring till den stad i världen jag älskar mest.