Stockholm Syndromet

Jag har just kommit hem från en av de roligaste sportupplevelserna i mitt liv. Jag åkte från jobbet i eftermiddags ut till Sundbyberg för ett företagsevent som innebar att vi skulle pröva på curling. Det var så jäkla kul och jag var så jäkla dålig, men det gjorde inget, det var grymt ändå. Så mitt tips idag blir självklart en uppmaning till alla att prova curling. Det är nog dessutom bra att jag tipsar om detta nu, innan träningsvärken kickat in imorgon, för det kommer den göra. Jag menar, 5° i hallen och jag var ändå svettig. Det kanske var min första gång men det var definitivt inte min sista. Jag kommer göra detta igen. I Stockholm kan man curla HÄR och HÄR. Ni måste bara ringa mig innan ni bokar, för jag är på.

När jag idag gick på tunnelbanan vid Slussen förväntade jag mig samma gamla trötta replik i högtalarna, dvs "se upp för dörrarna, dörrarna stängs". Istället fick jag höra ungefär såhär "Alldeles strax ska vi stänga dörrarna och åka vidare men innan det vill jag hälsa er alla välkomna in på detta tåg och välkomna in i värmen och kanske framför allt ljuset, till skillnad från den bitande kylan och mörkret där ute. Jag hoppas att ni ska få en trevlig resa och en fortsatt trevlig kväll och att ni har era nära och kära hos er." Hur glad blir man inte av ett sådant budskap. Medan han pratade gick jag genom vagnen, eftersom jag ville komma så långt bak i tåget som möjligt. Samtidigt tittade jag på alla jag passerade och det var inte en enda person som inte drog lite på mungiporna. Inte ens jag kunde låta bli att le. Det utropet gjorde min dag, som annars bara hade varit en helt vanlig och trött måndag.

Det var i den här underbart vackra salen som Italienska vindagen hölls igår. Den kommer visserligen inte till sin rätt på bild, men ändå.

Jag druttade på arslet idag för första (och förhoppningsvis sista) gången den här vintern. Jag var på väg ner i en trappa på stationen då jag halkade till och föll baklänges. Detta trots traktorsulor. Häromdagen var jag nära att ramla mitt på ett övergångsställe. Båda gångerna var det vitt underlag, och då menar jag inte snön. Nej, jag menar de vita ränderna på övergångsställena och de vita stenplattorna i alla trappor vid alla stationer. Så nu vill jag gå ut med en seriös varning. Så fort man går på det vita är man i risk för att både ramla och göra illa sig men även att göra bort sig totalt, för ja det är fortfarande pinsamt när man ramlar. Det försvinner inte med åldern. Så undvik att gå på allt vitt, för det är som att gå på is som spolats av med världens renaste vatten för att sedan poleras till perfektion. Så halt är det.

Tror man kan säga att det officiellt blivit vinter i Stockholm. Förutom den fysiska snön så innebär det fyra saker, att bilarna får problem med halkan, att bussarna får problem med halkan, att pendeltågen får problem med halkan och att tuben får problem med halkan. Från och med nu kommer det alltså att vara nästan omöjligt att ta sig någonstans på under en timme.

Vissa dagar vill man bara sitta på tåget och "försvinna". Man ignorerar mer än gärna sin omgivning och man skiter fullständigt i vad folk pratar om. Ibland går detta jättebra. Sen finns det de dagar då det är en omöjlighet. Det samtal jag idag var tvungen att lyssna på på väg till jobbet, chockade mig. Jag var verkligen TVUNGEN att lyssna också eftersom de tre kärringar som pratade inte var tillräckligt normalbegåvade att prata i en normal samtalston.

De pratade om Gud, vilket jag egentligen inte är emot att man gör även om jag själv inte är troende, men det fanns inget normalt resonemang över huvud taget i detta samtal. De pratade om Gud som om det vore en människa, vilket gjorde att jag till en början inte ens lade märke till deras högljudda samtal. Det var först när de började läsa högt ur bibeln som jag insåg vad samtalet handlade om. Sen fortsatte samtalet med att en av kärringarna (den som lät mest efterbliven) berättade om hur hon tidigare varit drabbad av en ond ande som inte lät henne delta i samtal utan istället såg till att hon alltid var en passiv bisittare. Det var då Gud hade pratat med henne, ja hon sa "Gud pratade med mig", och den onda anden hade försvunnit och hon var nu delaktig i samtal, tack vare Gud. Jag undrar när Gud ska säga åt henne att hon behöver läggas in på dårhus.

Vill idag tipsa om ett skönt event på lördag. Italienska vindagen äger rum mellan 12:00-20:00 (indelat i tre pass) på Grand hôtel. Om man gillar italienska viner, vilket man gör, så bör man infinna sig. Ni hittar mig på sista passet.

Den typiska Stockholmsvintern har börjat och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag gillar snön, men i den här staden får den ju aldrig ligga kvar. Senaste veckan har sett ut ungefär så här i korta drag. Från regn, till frost, till snö, till slask, tillbaka till snö (fast nu isig snö), till folk som trillar på perongen och eventuellt även gör illa sig på riktigt men ler och hoppar snabbt upp på benen igen för att det är så jävla pinsamt att ramla inför massor med främlingar.

Min kvalificerade gissning är att vi imorgon bitti är tillbaka till slask för att få mer snö senare under kvällen som sedan fryser på och blir till is, bara så att fler kärringar kan ramla och bryta lårbenshalsen och ha något riktigt att klaga på. Och det är ungefär så det kommer se ut de närmaste 3-4 månaderna. Dessutom kommer samtalsämnet på ALLAS läppar att endast handla om just det, hur grått, trist och slaskigt det är och hur trevligt det vore med riktig snö så att det åtminstonne kan bli lite ljust i detta eviga mörker som sköljt över staden. Grattis Stockholm, vintern är här.

Min utsikt en morgon när jag vaknat får bli veckans bild.

Idag mår jag bättre och har tom gått ut en sväng. Mest för att jag tvungen, men även för att det verkade som en bra idé att få lite frisk luft. Jag gick och hämtade ut ett paket, handlade lite nödvändigheter till middagen och svängde förbi systemet. Handlingen fick bli på Coop. Egentligen hatar jag den butiken men den ligger nära så det är praktiskt att gå dit.

Anledningarna att jag hatar just den butiken är många. De har ofta ett dåligt sortiment, kunderna är mest kärringar som irriterar en och personalen är ohjälpsamma, tröga och troligtvis lite efterblivna. Sen har de även några snabbkassor med självscanning. Detta brukar jag gilla i andra butiker men i just den här butiken är dessa kassor ungefär lika tröga som personalen. De här kassorna har en röst som berättar precis allt man ska göra, typ "lägg varan på vågen" eller "välj hur du vill betala". Självklart pratar rösten långsamt och tydligt, vilket är bra för alla nybörjare, men när man står där med vinterjackan och svettas och bara vill komma därifrån, så önskar man att kärringrösten bara ska hålla käften. Man önskar också att när man har tryckt på knappen för kortbetalning så ska rösten ha uppfattat att man tryckt och inse att den inte behöver avsluta sin tröga mening innan man kan dra kortet. Värst av allt dock är att det är inte nog med att jag måste lyssna på bara kärringrösten i min maskin, nej, jag måste höra alla andra kärringröster också (både maskiner och kunder). Men jag blir nog mest arg på mg själv. För varje gång jag har handlat i den här butiken så lovar jag mig själv att aldrig gå tillbaka dit, men så står jag där varje gång jag ska panikhandla, förbannad för att de aldrig har färska grönsaker och att kassakön inte rör på sig. Will I ever learn?

Den här är så sjukt rolig och bra. Den bara måste ses.

Efter att ha plågat mig igenom Top Model 9 blev det faktiskt Oprah. Har alltid gillat henne men var ganska besviken idag. Hon verkar ha tappat stinget. Hon pratade som om hon var rädd för att bli stämd. Trist, det brukade ju vara go i den tanten. Ungefär när det är slut inser jag att fjärrkontrollen ligger längre bort än att jag kan sträcka mig efter den och jag orkar ju inte sätta mig upp för att nå den så jag får plåga mig igenom ännu ett avsnitt av Top Model och även Extreme Home Makeover som jag tröttnat på redan när jag hör vinjetten. Tur att man ligger med datorn i famnen så att jag kan göra annat samtidigt. Tänk om fjärren legat närmare. Då hade jag ju bytt kanal och missat det som kom efter. Ett av de bästa programmen någonsin. Project Runway. Helt klart värt några timmars tvångtittande för att få se. Men nu börjar jag ju undra när nästa säsong kommer.

Idag mår jag fortfarande skit men orkar stundtals hålla mig vaken ett tag. Så jag tänkte faktiskt genomföra planen från igår att analysera all dag-TV-skit.

Jag började med frukost i sängen tillsammans med sista halvtimmen av Nyhetsmorgon och hittills är det höjdpunkten av TV-dagen. Därefter har jag kommit på att Efter tio är ett väldigt bra sömnpiller, kanske tom så bra att jag ska spela in några avsnitt till kvällar/nätter då jag har svårt att somna. Jag lovar att det funkar bättre än ett glas mjölk. Sen blev det väl ungefär fem minuter av Tyra Banks show där jag bevittnade en tjej som föll i tårar för att hon äntligen klippt den frisyr hon velat ha hela livet. Grattis, hon tar priset för årets I-lands problem. Själv gråter jag bara om frisören gjort ett så katastrofalt jobb att jag inte vill visa mig bland folk (och ja, det har hänt mer än en gång), men tom då brukar jag hålla mig tills jag kommer hem och kan låsa in mig i badrummet.

Just nu sitter jag och funderar på vilket av följande som är minst dåligt att titta på: Våra bästa år, Hem till gården, Biggest loser eller Top Model 9. Mitt val blev enkelt... inget. Tänkte att jag kunde Tradera lite istället. Bara det att vad jag än söker på så får jag endast upp texten "Denna sökning var tyvärr lite för bred. Vänligen begränsa sökningen lite för att vi ska kunna visa alla träffar på ett bra sätt." Så nu sitter jag och tvångstittar på Top Model där några tjejer bråkar och bitchar om duschen. Tror det är läge att leta upp en film att se och kanske äta lunch. Hörs sen.

Jag har faktiskt inget vettigt att skriva om idag. Jag har inte ens varit utanför dörren och knappt uppe ur sängen. Hade faktiskt tänkt att eftersom jag är hemma och sjuk idag så skulle jag kunna analysera all skit som går på TV på dagtid, då jag aldrig annars tittar, men efter att ha sjukanmält mig och käkat lite frukost så somnade jag, sov flera timmar och missade hela TV-dagen så föll ju den planen. Det blir alltså inte roligare än så här.

Jag vill idag slå ett slag för nästa tisdags lansering av den efterlängtade Lanvin for H&M kollektionen. Känns ju dumt att tipsa om det nästa vecka när man vet redan i förväg att allt kommer vara slut på en timme. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt tar sig till butikerna så att jag kan sitta hemma i lugn och ro och klicka hem hela önskelistan. Ett annat tips är att hålla händerna borta från volangkjolen och den mörkblå kavajen med svarta slag ur herrkollektionen. De ska jag lägga vantarna på.

Varje morgon när jag går den sista biten till jobbet och varje eftermiddag när jag är på väg hem har jag en nära döden upplevelse. Det är nämligen så att det går en cykelbana intill gångbanan. Dessa avskiljs med en heldragen linje i marken. En liten snutt av vägen är man dessutom tvungen att gå över i cykelbanan för att gångbanan är alldeles för smal. Att som gående passera linjen gör man på egen risk. Det finns inga garantier att man kommer fram levande. Anledningen till detta är att cyklisterna VILL döda de gående. De har något oförståeligt agg mot alla som inte cyklar. Om de kommer bakifrån så plingar de aldrig utan de bränner bara på så nära de kan. Om de kommer framifrån så kan man se hur ögonen på dem lyser upp samtidigt som de ökar farten och tar sikte mot en. De vill på riktigt göra gående illa. Detta vet jag eftersom att man inte ens är säker om man håller sig till gångbanan. De fullständigt skiter i den heldragna linjen och tar sig rätten att försöka erövra allt i sin väg. Så det enda man kan göra är att hoppa åt sidan samtidigt som hjärtat hoppar ett varv i bröstkorgen, och självklart peka finger, eller inombords iaf.

Varför gör de då detta? En teori är att de är sexuellt frustrerade eftersom deras könsdelar omöjligt kan fungera när de dagligen sitter på en cykel. En annan skulle kunna vara att..... nej, jag kommer inte på någon annan anledning. Det måste vara det.

Sådär ja. Efter en lång och väl behövd sovmorgon känner jag mig på banan igen. Äntligen redo för allt vad den här dagen har att bjuda på. Ska strax ta mig till nagelsalongen för lite ompyssling och skvaller. Tänkte sen hämta ut min nya vinterjacka som jag beställt. Min gamla är trasig så den hade jag hängt ner i källaren, tänkte man kunde ha den som skräpjacka, men när det var skitkallt i början på veckan och jag inte fått den nya än så tvingade jag sambon att springa ner och hämta den. Tänker att jag troligtvis också borde fylla på mitt ekande tomma kylskåp och göra något åt alla dammråttor som flyttat in här, får se hur det går med det. Borde inte Anticimex ha ett gift för dammråttor? Jag menar, de kommer ju alltid tillbaka. Senare bär det av till en efterlängtad tjejmiddag. Kommer bli grymt.

Just nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Det är just när man är så trött som man bara vill komma hem. Man vill inte behöva tänka på hur man ska ta sig hem. Men det är även just då som SL ska jävlas med en. Det är då en resa som normalt tar 20 minuter tar en timme. Det är just då nåt pucko som tröttnat på livet bestämmer sig för att det bästa sättet att slippa sina problem är att hoppa framför ett tåg. Dessutom kommer puckot alltid på detta mitt i den värsta rusningen. Jag kan förstå att en person mår så dåligt att han/hon tycker att den enda utvägen är döden. Men jag kan på fullaste allvar inte förstå varför man vill förstöra för massor med främlingar när man gör detta.

Jag kan inte heller förstå SL:s sätt att informera om detta. Det är ju faktiskt en ren lögn som kommer upp på perrongernas displayer. Som alla vet brukar texten lyda ungefär "Pga en olyckshändelse är det stopp i trafiken mellan A och B. Bussar ersätter". I de allra flest fall är ju detta en total lögn. För det första är det sällan en olyckshändelse. För det andra så är det faktiskt inte stopp i all trafik. Det är bara stopp i SL:s trafik. Bilar och taxi funkar utmärkt. SL:s ersättningsbussar däremot funkar ungefär lika bra som tågtrafiken, dvs inte alls. Oftast kommer inte bussarna förrän tågen nästan börjar gå igen.

Jag tycker istället att texten på displayerna borde lyda "Pga att en tragisk människa bestämt sig för att avsluta sitt liv på värsta tänkbara sätt och gett en av våra chaufförer traumatiska minnen för livet så fungerar inte vår trafik för tillfället. Vi kan självklart upprepa detta meddelande varannan minut i högtalarna, men det är också det enda vi kommer att säga. Vi kan INTE svara på när trafiken kommer att rulla igen och vi kan INTE lova att du kommer på någon av de få ersättningsbussar som vi snart ska försöka få tag på. Vi kan bara skratta åt er medan ni står ute i kylan och fryser. Lycka till med att få tag i en taxi." Min gissning är dock att SL inte har någon anställd som är kompetent nog att skriva så många ord på en och samma gång.

Snacka om att jag igår drabbades av enorma syndromvibbar när jag insåg vad som just hänt. På väg till jobbet kom jag på att mitt busskort behövde förnyas. Så jag sprang in på Pressbyrån. Väl där kom jag på att jag var skyldig en kollega pengar för en lunch hon betalat, så jag bad tanten i kassan att dra en hundring extra från kortet så att jag kunde få en i handen. So far so good. När jag sen sitter på bussen och nästan är framme vid jobbet inser jag att hon har dragit hundra kronor extra, men hon har inte gett dem till mig. Hon har gett mig ett kvitto som säger 790 kr, men jag har inte fått några pengar. Hon har dragit 790 kr från mitt kort men jag har fortfarande NOLL i plånboken. NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!

Just i det läget bröt mitt syndrom ut. Jag ville skrika "STANNA BUSSEN, JAG HAR BLIVIT RÅNAD!!!!!" men det gjorde jag inte. Jag ville lägga mig på marken och skrika och sprattla med benen. Jag vet att det låter överdrivet, men jag behövde få reagera. Sen insåg jag att jag är ju trots allt stockholmare och det viktigaste för oss stockholmare är att alltid hålla minen. Det är lite som arga leken där den som skrattar eller ler förlorar. Stockholmsattityden är av samma karaktär. Den som reagerar och visar vad de egentligen känner förlorar.

Så, som den perfekta stockholmare jag är höll jag käft och rörde inte en min. Jag tog mig genom snöstormen med rynkad panna och axlarna uppdragna till öronen. När jag kommit in i värmen på jobbet letade jag reda på kvittot (som jag för en gång skull sparat). Jag ringde till butiken och brättade vad som hänt 20 minuter tidigare. Hon i telefonen tog mitt namn, nummer och all annan skit hon behövde veta och bad att få återkomma när hon kollat upp om det jag sa stämde. Inte fan har hon hört av sig än. Vilken pissig start på dagen.

Idag vill jag tipsa om den enligt mig skönaste mässan. Det goda köket äger rum på Stockholmsmässan i Älvsjö under helgen (12-14 november). Själv ska jag nog dit på söndag. Förra året missade jag mässan, men jag var där för två år sen och det var grymt.

Fast det som troligtvis var mest minnesvärt med den dagen var tågresan dit. Det klev nämligen på en alkis som troligtvis även var påverkad av andra preparat. Så fort dörrarna stängts börjar han sjunga och det var knappast någon skönsång. Sången hade inte ens någon text utan han sjöng bara lalala så högt han kunde, om och om och om igen. Tänk er en alkad amatöroperasångare med en touch av rökröst. Alla andra på tåget var ordentligt obekväma, inklusive mig själv, och det tog nog cirka två stationer (av konstant sjungande fram och tillbaka i vagnen) innan en lite kaxig kille ställer sig upp och säger "Håll käften!!!". Pga den här killens attityd så svarade ju även "sångaren" på ett hotfullt sätt. Det var nära att bli bråk mellan dem (i det här läget rullar vi in mot tredje stationen), men min kompis kompis man ställde sig upp, helt oväntat, tog ett ordentligt tag om "sångarens" jacka och sa bara "nu kommer du med här" samtidigt som han bokstavligen kastade av honom från tåget. Han fick en del spontana applåder efter detta, med all rätt. Det tog nog några glas vin på mässan för att dämpa chocken, men trevligt var det. Så vi får väl se om något lika spännande händer i år.

Jag tycker att det är så fruktansvärt roligt med folk som irriterar sig på småsaker. Jag är ju själv lite av en mästare i ämnet. När andra gör det dock, blir det bara underhållande, till skillnad från när jag själv gör det. Då är det endast irriterande och jag kan ibland t.o.m. få lust att slå sönder något (jag lovar att det är syndromet). Men idag har jag skrattat mig igenom hela dagen.

En "småsak" som fick mig att skratta idag var på tåget hem. Kvinnan bredvid mig pratade i telefon. Hon talade i normalhög ton och eftersom jag satt bredvid hörde jag tydligt samtalets gång (vilket alla andra i vagnen också gjorde). Det är oerhört underhållande att folk pratar om i princip vad som helst i vilken miljö som helst. En gång hamnade jag brevid en fjortis som avslöjade i hennes samtal att hon blivit smittad med klamydia, och nej, hon varken viskade eller skämdes för detta. Men kvinnan idag berättade helt öppet om en relation hon precis avslutat, eller rättare sagt så var det han som hade avslutat relationen med henne. Först trodde jag att hon skulle börja gråta när hon berättade för sin vän på andra sidan luren att han hade föreslagit att de bara skulle vara vänner och dragit alla andra göra-slut-klyschor som finns. Men hon chockade mig när hon med arg röst sa att han inte var beredd att lämna sin fru för henne. Senare under samtalet kom det fram att hon själv var mitt uppe i en separation. Det framgick även var han kom ifrån, hur länge de känt varandra osv. Seriöst, vem pratar om sånt på tåget? Även om det var underhållande att lyssna på för mig som satt bredvid så förstår jag att hon måste känna sig arg, sviken och ensam.  Kanske var hon t.o.m. hämndlysten och hoppades på att hans fru skulle sitta på just det tåget och höra och förstå vem hon pratade om. Det är kanske inte min ensak att bry mig om detta, men om man pratar om sånt här på ett så oblygt sätt, så får man väl skylla sig själv om det dyker upp i en blogg senare under kvällen. Hon hade ju uppenbarligen inga problem med att folk hörde vad hon sa.

Jag vaknade upp i morse med världens huvudvärk. Vet dock inte om det är kärringar, ryggsäckar eller bara spänningar som framkallat den. Det kan ju omöjligt vara från vinet igår iaf. Så mina planer på att bocka av hela att göra listan idag sket sig ganska ordentligt. Har knappt orkat resa mig ur soffan på hela dagen. Ja, ja bättre lycka imorgon. Ska iaf ta mig i kragen och pallra mig upp till butiken så att det blir någon middag ikväll.

Gissa vad båda som satt mittemot mig på tåget i morse hade med sig..... just det, ryggsäck. Vad är oddsen? Jag lovar att min krigsförklaring mot ryggsäckarna har gett mig dålig karma. För att slippa bli nedmejad av dem sprang jag snabbt av tåget innan de hunnit resa sig ur sätet. Måste verkligen utveckla en strategi.

Helgen består av en blandad kompott. Ikväll blir det fredagsmys (btw, hur lyckad är inte OLW:s kampanj när de fått hela Stockholms befolkning, kanske tom Sveriges, att börja använda uttrycket fredagsmys) med en god risotto, vin (såklart) och kanske en film. Imorgon blir det lite ärenden som måste uträttas, sen brunch med L. Min ambition är att göra allt jag måste göra imorgon så att jag på söndag bara kan ligga framför TV:n och glo på film heeela dagen. Vore så skönt. Ja, ja vi får väl se hur det går med det.

Det pågår ett krig i Stockholm. Kriget mellan ryggsäcksbärare och mig. Det är ett krig i tystnad och jag får mitt ass kicked... konstant. Jag slår från underläge och behöver desperat allierade. Jag blir så trött på människor som inte fattar att de blir större med ryggsäcken på. Idag har jag fått stryk två gånger av ryggsäckarna. Vad är det för puckon egentligen som konstant verkar få för sig att vända sig om så snabbt de kan? De liksom snurrar runt ett varv när de ska svara på tilltal. De ber aldrig om ursäkt heller (det gör visserligen nästan inga stockholmare). Undrar om dessa människor tillåts i porslinsbutiker eller blir de nekade vid ingången? Jag skulle verkligen vilja se hur de beter sig i en porslinsbutik med smala gångar när någon ropar deras namn. Haha, vore så sjukt kul. Märks det att jag vill dessa människor illa? Det är för att ryggsäckarna är deras vapen och de drar sig inte för att skjuta skarpt och alla runt dem. Hur krigar man tillbaka mot dem när man själv är obeväpnad? Hur vinner jag detta krig? Tror jag måste ta resten av kvällen för att planera ut min strategi.

En sak som kan vara fruktansvärt jobbigt med detta konstanta mörker, förutom det konstanta mörkret dvs, är när man sitter på tåget hem och det finns ingenstans att fästa blicken utan att det blir obekvämt. Tittar man rakt fram så stirrar man på personen framför, tittar man ner i golvet så somnar man till slut och åker för långt. Vanligtvis brukar jag fästa blicken utåt, men nu är det så jävla mörkt att om man tittar ut så ser man ju bara in igen. Så vad gör man? Jo man växlar blicken mellan personen mittemot, golvet och fönstret för att man är så jävla obekväm. Och så fort någon möter ens blick så tittar man bort och de gör samma sak. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här förutom att jag för tillfället hatar att sitta på tåget hem, inte för att jag normalt älskar det, men ändå. Måste komma ihåg att ta med något läsbart imorgon för det är nog den enda lösningen att slippa obekvämheten.

Om man vill se den kulturella sidan av staden och besöka ett av Stockholms museer, så finns det ett som man absolut inte får missa. Glöm Moderna, Historiska etc. Fotografiska is the shit. De kör utställningarna tillräckligt länge för att man ska hinna med att ta sig dit och de byter ut dem innan de blir uttjatade. Dessutom har de grymma lokaler och en massa sköna böcker. Jag var ju där för inte alltför länge sen och det enda tråkiga med det är att jag nog får vänta ett tag på nya utställningar.

Ett av Stockholms verkliga irritationsmoment och syndromstartare är de tiggare som springer runt dagligen på tågen och lägger ut lappar på sätena med en tragisk men falsk historia om hur deras dotter, bror eller annan släkting lider av någon galen sjukdom som de inte har råd att betala behandlingen för. Det är en sån jävla bluff att det det är sjukt. Dessutom kan samma lapp återkomma av olika personer med flera års, ja ÅRS, mellanrum. Sen har jag alltid undrat vem som laminerar lapparna åt dessa människor. Jag menar, om de själva nu har en lamineringsmaskin och en väldigt sjuk dotter, skulle man då inte överväga att sälja maskinen för pengarnas skull? Åtminstonne om man är så desperat så att man går runt och tigger på tågen. Jag gör vanligtvis som de flesta andra. Suckar och vänder bort huvudet så fort jag ser dem komma.

Som jag skrev förra veckan så hatar jag snyltare och jag tycker att dessa människor kan klassas som snyltare. De åker säkerligen utan att betala, och endast för att tigga pengar från folk som har betalat, betalat för en snyltarfri resa. Fan, jag åker också tåg varje dag och jag lider av en RIKTIG sjukdom, Stockholm Syndromet, men ingen ger mig pengar för det. Men hur galen jag än kan bli på att dagligen bli störd av dessa människor, så inser jag att de är troligtvis tvingade av någon högre upp i hierarkin. Man behöver inte vara Einstein för att klura ut att det någonstans sitter en fet gubbe med en tillräckligt bra hållhake på dessa människor att han kan styra dem med järnhand precis som han vill. Och vem får pengarna. Just det HAN. Tiggarna på tågen är fattiga på livstid. De har dock ingen sjuk dotter att försörja, bara en vanlig familj. Jag vet inte vilket som gör mig mest förbannad, feta gubben som utnyttjar hjälplösa människor och laminerar lapparna åt dem, de hjälplösa människorna som irriterar mig dagligen, eller puckona som ger dem pengar och tror att de bidrar till någonting annat än brottslighet.