Enkelspårig

Jag har kommit på att syndromet gör att jag bara kan fokusera min irritation på en sak åt gången. Ju sämre SL sköter sig desto mindre irriterande blir folk och vise versa. Idag till exempel, har jag fullständigt skitit i alla jobbiga kärringar som normalt förstör vilken dag som helst. Detta för att SL inte har funkat alls. Bussar har åkt förbi hållplatser fullt med frysande människor (däribland mig), jag har fått stå på ett tåg, vid en station där jag skulle av, och vänta i 10 minuter för att de inte fick upp dörrarna och till sist fick jag stå och vänta ute i kylan och utan information i en halvtimme på ett tåg med två trasiga vagnar vilket självklart resulterade i att resterande vagnar snabbt blev proppfulla.

Så när lokaltrafiken blir enkelspårig blir även jag det. Jag har helt enkelt inte ork att lägga min energi på idiotkärringar när det är fullt av idioter på SL. Och idiotin på SL verkar öka lika fort som snödjupet i staden och med den sjunker även min toleransnivå och mitt syndrom visar sig på alla möjliga olika sätt. När jag satt fast på tunnelbanevagnen där dörrarna inte gick upp tex, så ville jag nästan ta fart och hoppa ut genom fönstret. Självklart var det syndromet som fick mig att vilja detta. Men jag fick även en känsla av att jag kunde få vara hjälte för en stund och rädda alla brådskande medtrafikanter från stora stygga SL som höll alla fångatagna. Jag hade kunnat flyga genom rutan som en superhjältinna och i skrivande stund inser jag att jag tror att syndromet även ger mig hallucinationer. Hmm, Stockholm Syndromet verkar mer komplext än jag först anade.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0