Stockholm Syndromet

Stockholm Syndromet finns nu även på bloggtoppen. Länken hittar du i menyraden till vänster. Även på bloggportalen hittar du den numera. Nu måste jag gå ner och hämta tvätten och sen ska jag åka och trängas i matbutiken med alla andra. Ångest.

Vid den här tiden för två år sedan var jag i en annan fantastisk stad, New York. Det var jag, sambon och hela hans familj som firade jul och nyår i staden som aldrig sover. Hur mycket jag än älskar Stockholm så längtar jag tillbaka lite, varje dag. Jag kan nog inte riktigt beskriva med ord hur mycket jag älskade den staden, så det får bli en bildkavalkad istället.

Dessa mellandagar när varenda butik ska rea ut all skit de annars inte får sålt kan jag bara tipsa om en enda sak. Undvik mellandagsrean. Det är trångt, det är jobbigt och man hittar aldrig något som man hade köpt i normala fall. Rean är enligt mig bara ännu ett påhitt av handeln att få folk att tro att de behöver något som man annars inte ens hade tittat på. Grejerna som säljs till nedsatt pris är för det mesta saker som ligger på lagret för att det inte blir sålt till ordinarie pris. Det är mao skit som man aldrig annars hade köpt men tror att man behöver för att det är billigt. Visst, det finns undantag. Man kan hitta ett riktigt fynd. Men är det verkligen värt trängseln, svetten och det eviga köandet?

Nu är jag tillbaka i Stockholm, trött på julmaten och laddad för ytterligare några dagar ledighet. Det var riktigt mysigt att komma ifrån lite och andas lite ren luft. En enda sak har jag saknat dock, en internetuppkoppling.

Julen har sammanfattningsvis varit bra. Tomten kom med en del trevliga julklappar men tyvärr även två väldigt otrevliga som han gärna kunnat behålla för sig själv. Inbrott på jobbet och feberfrossa på annandagen. Ok, febern kanske jag inte kan skylla på tomten men jag hoppas verkligen att idioterna som snodde min dator på jobbet hamnar på hans stygga lista nästa år. Nu uttrycker jag mig väldigt snällt och jag skulle kunna önska dem mycket värre saker men jag vill ju inte att blogg.se ska tvinga mig ta bort inlägget pga en massa olämpliga hot.

Solnedgång över Stockholms takåsar en kall men fin vinterdag.

Nu lämnar jag staden några dagar. Ska ut på landet där sambons pappa har en gård. Ska bli skönt att komma till denna Bullerby-look-alike. Och lugnt lär det bli. Jag gissar lite promenader i skogen, lite sällskapsspel, en del ompyssling av djuren (får och hönor) och en jäkla massa chillande. Självklart har jag tidsinställt veckans bild imorgon. Annars hörs vi när jag är tillbaks om några dagar.

Idag har jag bara en sak att säga, men vem vet, efter några timmar med familjen kanske syndromet tittar fram. Hoppas ni får en fantastiskt god jul och att tomten kommer även till er.

För att komma iden rätta julstämningen tänkte jag lägga upp en topp 5 lista över de bästa jullåtarna. För att göra det hela lite spännande så lägger jag upp en i timmen varje heltimme fem timmar framåt. Första kommer alltså nu.

Imorgon kommer tomten, men innan det väntar en massa stök idag. Ikväll blir det lilljulafton med vännerna. Det har varit vår tradition de senaste 7-8 åren. Vi samlas alltid hemma hos mig och dricker glögg, äter julgodis och delar ut julklappar. Traditionen lyder att alla tar med sig en julklapp för max 30 kr. Så det är alltid lite av en utmaning att hitta något grymt för så lite pengar. Kul har vi alltid iaf. Men som sagt, innan det ska jag ju städa, laga lite julkäk till imorgon, besöka ett par butiker för att både köpa och lämna tillbaka lite och fixa lite annat smått och gott. Blir mao en ganska fullspäckad första semesterdag, men det är bara kul (bortsett från att städa kanske), så syndromet lyser med sin frånvaro såsom stjärnan lyser i fönstret, vilket den bara gör för att jag bytt glödlampa. Så, då fick jag det sagt också.

Semestern är inledd, julgodiset bakat och klapparna fixade. Jag handlade mina sista klappar igår kväll efter jobbet. Jag var då bland annat inne på en känd klädbutik som börjar på H och slutar på M för att köpa en kjol till julafton. Väl framme i kassan blir jag bemött av en manlig kassörska som fick mig att tänka på ett samtal jag haft flera gånger. Varför är jag som kund trevligare mot personalen än vad de är tillbaka?

Man får inget leende, ingen ögonkontakt och en djup suck vid minsta lilla fråga. Igår tex fick jag en suck följt av ett väldigt besvärat ja när jag frågade om han kunde vara snäll och skicka med en presentkartong (presentkartongen var dock inte till kjolen). Jag är näst intill alltid trevlig mot butikspersonal för jag vet av egen erfarenhet att det inte alltid är världens roligaste eller mest stimulerande jobb. Fast ibland undrar man om det är de eller jag som jobbar där och varför ska jag som kund anstränga mig när det är de som får betalt? Jag hittar liksom inte logiken i det. De borde vara överlyckliga att jag vill handla hos dem och att de dessutom inte ens behöver hjälpa mig hitta det jag behöver. Det enda jag vill göra är att betala och då beter de sig som om det är jobbigt för dem. Jag vet tom om personer som jobbar i butik utomlands som kommit hit och på riktigt blivit chockade över hur de blir bemötta i butiker.

Hur skulle det se ut i andra yrken om de anställda helt enkelt sket i väsentliga arbetsuppgifter för att de iinte hade någon lust just då? Polisen kanske säger att han inte vill fånga tjuven för han är inte upplagd för det. Läkaren kanske inte kände för att rädda just DET livet för att han kände igen patienten som en otrevlig kassörska, vem vet. Det kanske låter överdrivet, men faktum är att i ett kundserviceyrke, vilket som helst, är det KUNDEN som ska stå i fokus. Det kanske är dags för cheferna att inse att deras personal lider av Stockholm Syndromet. För det är precis vad det är. Det är så uppenbart. De suckar istället för att säga vad de egentligen tänker och de verkar irritera sig på alla som vill handla. Vad skulle deet annars vara?

Det är så jäkla kallt idag så det enda jag kan rekomendera helhjärtat är att stanna hemma. Och när du ändå sitter hemma så kanske du vill komma i den rätta julstämningen och då ska du se den absolut bästa och roligaste julfilmen ever. Elf heter den och det är Will Ferrell som står för humorn. För mig har det blivit lite av en tradition att se den varje år innan jul. Så om du inte redan sett den kanske det är läge att passa på nu.

Jag har kommit på att syndromet gör att jag bara kan fokusera min irritation på en sak åt gången. Ju sämre SL sköter sig desto mindre irriterande blir folk och vise versa. Idag till exempel, har jag fullständigt skitit i alla jobbiga kärringar som normalt förstör vilken dag som helst. Detta för att SL inte har funkat alls. Bussar har åkt förbi hållplatser fullt med frysande människor (däribland mig), jag har fått stå på ett tåg, vid en station där jag skulle av, och vänta i 10 minuter för att de inte fick upp dörrarna och till sist fick jag stå och vänta ute i kylan och utan information i en halvtimme på ett tåg med två trasiga vagnar vilket självklart resulterade i att resterande vagnar snabbt blev proppfulla.

Så när lokaltrafiken blir enkelspårig blir även jag det. Jag har helt enkelt inte ork att lägga min energi på idiotkärringar när det är fullt av idioter på SL. Och idiotin på SL verkar öka lika fort som snödjupet i staden och med den sjunker även min toleransnivå och mitt syndrom visar sig på alla möjliga olika sätt. När jag satt fast på tunnelbanevagnen där dörrarna inte gick upp tex, så ville jag nästan ta fart och hoppa ut genom fönstret. Självklart var det syndromet som fick mig att vilja detta. Men jag fick även en känsla av att jag kunde få vara hjälte för en stund och rädda alla brådskande medtrafikanter från stora stygga SL som höll alla fångatagna. Jag hade kunnat flyga genom rutan som en superhjältinna och i skrivande stund inser jag att jag tror att syndromet även ger mig hallucinationer. Hmm, Stockholm Syndromet verkar mer komplext än jag först anade.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett inlägg om ett brev som damp ner i brevlådan härom dagen. På det stod det tack för att du betalar din el via e-faktura. Den riktigt stora fördelen är att detta sparar massvis med pappershantering och bidrar därmed till minskad miljöpåverkan. Jag tycker att det är så ironiskt att de då tycker att det är en bra idé att skicka detta tackbrev till deras kunder med posten. Var finns logiken i det? Vilket pucko som kläckte den briljanta idéen.

Men sen gav jag mig ut i snön för att storhandla och kom då på en annan sak att blogga om. Nämligen den katastrofalt dåliga snöröjningen. Det tog mig för det första dubbla tiden att ens ta mig upp till parkeringsplatsen där bilen står eftersom trottoaren var hälften så bred som vanligt pga alla snödrivor som någon tyckt bara kunde plogas upp längs kanten och inte forslas bort. När jag sedan kommer fram till parkeringsplatsen blir jag tvungen att lägga 15 minuter på att skotta ut bilen ur snödrivorna som gick upp till knäna för att sedan lägga ytterligare 10 minuter på att borsta av en halvmeter snö från bilen.

Väl ute på vägarna så hoppas man bara (ännu mer en vanligt) att man ska ha tur med rödljusen, eftersom att man knappt kommer iväg var man än stannar. Skitbra jobbat kommunen! Att lägga pengar på snöröjning är ju helt jävla onödigt, för det kommer ju aldrig snö i detta land, eller?

Okej, jag ljög. Det blev en veckans bild även denna vecka. Den är tagen vid Mynttorget i Gamla stan där jag var på julfest i fredags.

Efter en fantastiskt rolig julfest igår med jobbet var vi fyra personer som stod på slottsbacken och viftade desperat efter varenda taxibil som kom åkande samtidigt som vi ringde alla de större taxibolagen utan att komma fram. Till slut stannar en taxi och vi hoppar in utan att reagera på vilket bolag vi åker med. Vi åker mot det första av fyra stopp, i Solna. När vi närmar oss anmärker personen i framsätet att det var en väldigt dyr taxiresa varpå vi andra tittar på taxametern och chockas av siffran som står där. Vi tror på fullaste allvar att det är ett skämt och att en resa som normalt kostar cirka 200 kr inte kan komma upp till 580 kr. Nog för att det ÄR dyrt att åka taxi i Stockholm men detta är vansinne, helt sanslöst och inte rimligt någonstans.

Vi bestämmer oss för att kliva av allihopa och istället försöka få tag på en annan taxi till oss tre som ska vidare. Efter ett tag lyckas vi och fortsätter vår resa med Taxi kurir. Den notan slutade på 360 kr för ungefär likvärdig sträcka och då med två stopp på vägen. Snacka om skillnad, eller hur? Även om det var väldigt skönt att komma hem så var det tråkigt att en annars så trevlig kväll skulle få en så pissig avslutning.

Bluffbolaget hette Clarion Sign taxi och då tror man ju att det är kopplat till hotellet med samma namn, men nej det är det inte. Hotellet har inte ens med bolaget på sin rekomendationslista över taxibolag. Så om du tröttnat på att vaska skumpa och vill kasta dina pengar i sjön på annat sätt så kan du ju ringa till dem, men om du inte vill betala ett tredubbelt pris så ringer du något annat, lite seriösare bolag.

Jag stod som vanligt i min dvala i morse på bussen, lite lätt irriterad efter att spärrarna nyss fått för sig att slå igen med mig i mitten. Jag hade dock fått en finfin ståplats på bussen som var nästintill proppfull. Jag står och stirrar ut i tomma intet (som alltid då klockan bara är barnet) och helt plötsligt hör jag mannen som sitter intill mig säga "Varsågod och ta min plats. Jag kan stå." Han sa det inte till mig utan till en dam som var minst 80 år och verkligen såg ut at vilja sitta.

Detta måste väl ändå höra till ovanligheterna i Stockholm. Jag kan på riktigt inte komma ihåg senaste gången någon lämnade "sin" plats till någon bättre behövande. Oftast får både gravida, gamla och folk med brutna ben finna sig i att stå upp. Jag blev faktiskt lite rörd av denna vänliga mans goda gärning. Jag trodde att dessa människor var utrotade, att de inte fanns längre. Fast jag hade gjort samma sak om jag haft en sittplats att ge. Och jag finns ju. Men det roligaste med hela den här historien var att se skuldkänslorna i alla de människors ögon som inte reste sig för att erbjuda sina platser. Haha, rätt åt dem.

PS. Jag vet att jag missade Tisdagstipset igår. Glömde faktiskt helt bort at det var tisdag. Men ta det lugnt, för ni lär inte få någon Veckans bild heller. Det är helt en sån vecka.

Ett tåg rullar in vid perrongen i rusningtid. Folk fullkomligt väller ut ur tågets alla vagnar, in genom dörrarna på stationen och ner för trappan. Det är trångt. Vad händer? Jo, en kärring får för sig att det är en bra idé att stanna MITT I trappan för att titta upp på den stora tavlan som visar när bussarna ska gå. Seriöst!!! Hur fan tänkte hon nu? Är hon på riktigt så trög att hon inte fattar att det troligtvis är det sämst valda stället att stanna på? Inte ens när folk buffar och puttar på henne flyttar hon på sig, inte för att de nödvändigtvis gör det avsiktligt men för att det finns absolut inget utrymme att låta bli. Fast visst, jag hade gärna puttat lite extra och framkallat en "olycka", men det gjorde jag inte. Hon bara står kvar där och tittar på busstavlan, som den idiot hon uppenbarligen är. Va fan, gå istället så kanske du hinner med bussen, kärring! Men jag antar att man kan lära en kärring att gå lika mycket som man kan lära en gammal hund att sitta.

Vad har hänt med Stockholm? Jag förstår ingenting. Folk har inte alls varit irriterande idag. De har stått på höger sida i rulltrapporna och de har hållt undan när man vill gå om. Har jag missat något eller kan det ha med helgens incident att göra? Krävs det verkligen en självmordsbombare för att folk ska bli trevliga?

När jag gick på bussen idag och lyfte blicken fick jag se en busschaufför med guldglitter i håret och ett leende på läpparna. Och hennes replik, "Varsågod, ta en pepparkaka" chockade mig. Busschaufförer i den här staden, staden jag känner och älskar, brukar se sura ut och helst inte säga något alls. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Stockholm är inte sig likt. Jag känner inte igen min stad längre. Den har blivit för trevlig. Jag tror knappast att det beror på att det närmar sig jul heller, för det brukar ju bara göra folk otrevligare. Vad fan ska jag blogga om om detta fortsätter?

En vinterhimmel tom på allt utom månen får bli veckans bild.

Det har väl inte undgått någon vad som hände i hufvudstaden igår. Jag är både chockad men samtidigt inte alls förvånad. Vad som händer nu återstår att se. Under tiden kan man bara plocka upp bitarna av staden och fortsätta med vardagen samtidigt som man spekulerar i varför.

Jag vill bara säga att det doftar ljuvligt hemma hos mig just nu. Jag håller på att göra en Boef bourguignon som ska bli middagen imorgon. Och inte vilken Boef bourguignon som helst som jag gör, utan Julia Childs variant av grytan. Det doftar dock så gott att det finns en risk att jag äter upp allt ikväll. Fan vad jag längtar till imorgon, det kommer bli så galet gott. Ha en underbar fredags kväll.

När jag idag gick på tåget som skulle ta mig hem letade jag som vanligt efter en bra sittplats. Jag gillar att sitta vid fönstret eftersom det där är lättast att ignorera människor. Jag får syn på en fönsterplats mittemot en till synes vanlig man. När jag närmar mig ser jag att han blockerar fönsterplatsen med en stor portfölj bredvid hans fötter på golvet och en påse framför hans fötter. Jag blir lite lätt irriterad att han självmant inte flyttar på dessa saker när det väller in hyfsat mycket folk, men jag sätter mig ändå på platsen närmast gången (snett emot honom alltså).

Så fort jag satt mig tittar jag ner och ser att han har inga skor på sig. Han sitter alltså i bara strumplästen med fötterna placerade ovanpå skorna. Påsen som jag först trodde stod framför hans fötter visar sig ligga halvt över fötterna och portföljen står tätt intill han ben. Det var så uppenbart att han försökte dölja att han tagit av sig skorna. Hans fötter var varken blöta eller luktade fotsvett. Jag spekulerade säkert hela resan i varför han tagit av sig skorna, och gör det fortfarande. Det hör nog till en av de mest ovanliga saker jag sett i Stockholms lokaltrafik men ändå ganska underhållande.

I Stockholm finns det gott om bra restauranger. Men det är inte alltid lätt att hitta dem. Om man vill äta gott i en trevlig miljö och dessutom få bra service och överkomliga priser på köpet så bör man gå till Rolfs kök. Det är verkligen en av Stockholms bästa restauranger, enligt mig. När jag var där för ett par veckor sedan åt jag deras fantastiska oxkind och jag var nästan tvungen att blunda medans jag åt, så gott var det.

Allt eftersom temperaturen har sjunkit i staden har även folks temperatur sjunkit. Med det menar jag att blickarna har sänkts till marken likaså tålamodet, leenden och toleransen mot sina medmänniskor. Och så även mitt. Jag tror att mitt syndrom har nått något slags rekord. Jag går konstant runt och är irriterad på folk jag inte känner och fullständigt skiter i. På jobbet och hemma är detta inget problem, men så fort jag är på väg någonstans så förvandlas folk från främlingar till kompletta idioter. Inte en enda minut går förbi utan att syndromet visar sitt rätta jag.

Vad är då syndromets rätta jag? Jo, syndromet är den lilla rösten i ditt huvudet eller en liten djävul på din axel som framträder tex. när folk som går framför dig absolut måste gå på bredd och ta upp hela trottoaren så att det är fullständigt omöjligt att komma förbi. Dessutom vägrar de titta bakåt en endaste gång för att ge de som vill gå i åtminstone normaltakt en chans att komma förbi. I detta fall fungerar syndromet som djävulen som mer än något annat vill göra dessa människor illa på något sätt. Helst genom någon form av förödmjukning. Man kan i detta fall få en stark vilja att syla en fet jävla snöboll i bakhuvudet på dem eller alternativt trampa dem på hälarna så att de fattar att de ska flytta på sig.

Ett annat exempel där syndromet kan visa sig är när du sitter mittemot någon på tåget som sitter och lyssnar på sin iPhone, vilket i sig är både normalt och helt ok. Men när personen mittemot sitter och trummar med fingrarna och nickar med huvudet (förhoppningsvis i takt med musiken du själv inte hör) så vill man antingen skrika något helt "random" till personen, typ "RÖR MIG INTE, JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV DIG!!!" eller så kan man köra på den snälla varianten och bara spegla personens rörelser fast i överdrift.

Idag har jag råkat ut för båda dessa exempel på idioter, och vad gör jag? Inte ett skit.

Jag tycker att Gamla stan har en charm som man sällan hittar på andra ställen i stan. Det är något speciellt med de smala gränderna och arkitekturen. Älskar verkligen detaljerna i tex gatulamporna i stadsdelen.

Min ork har försvunnit. Jag orkar knappt konstatera att den är borta och jag orkar definitivt inte leta efter den. Den här veckan har jag INTE orkat:

- Gå av ett tåg utan värme när det stod stilla i 20 minuter.
- Skrika fitta till ett pucko som avsiktligt vägrade väja och gick rakt in i mig utan att be om ursäkt.
- Baka lussebullar, köpa julklappar eller över huvud taget inspireras av julen.
- Storhandla, städa eller utföra någon form av hushållsarbete.
- Blogga.
- Rensat garderoben eller ens kastat smutstvätten i tvättkorgen.

Jag är så sjukt trött och jag förstår inte att det är fysiskt möjligt att vara så trött. Dessutom har jag sån galen träningsvärk från igår och den sitter på de underligaste ställena. Men det jag inte har är inspiration att blogga. Så jag tänkte ta en kort paus, bara ett par dagar, och sen ska jag blogga skiten ur er i helgen.