Stockholm Syndromet

Veckans bild är en jag tog för ett par veckor sen. Den föreställer Svea hovrätt. Jag gillar byggnader som berättar någon slags historia och det känns som att bakom dessa väggar har det nog utspelat sig både det ena och det andra.

Imorse när jag gick upp var jag riktigt nöjd med att jag kommit ihåg att ställa om klockan innan jag gått och lagt mig. Känner mig utvilad och går ut i köket för att fixa frulle. Tittar ut genom köksfönstret och ser att nån nisse står och byter däck på bilen på gatan nedanför. Just det tänker jag, jag bokade ju tid för det. Vänta var det idag? Jo, om en halvtimme. Det hinner jag. Vänta, vad är det för dag? Det är söndag. Neeeeej, det var igår. Helvete. Jag visste att jag glömt nåt. Hur tankspridd kan man bli egentligen. Tror bestämt att detta kan ha förstört min söndag. Nu har jag helt hängt upp mig på det och är uppenbarligen helt okapabel att tänka på NÅGOT annat. Just det, nu kom jag på att det är söndag vilket betyder veckans bild. Det hade jag också glömt (lägger upp sen). Shit jag kanske inte är så utvilad ändå.

Kom nyss hem från en lååång promenad med en god vän som avslutades med en sen lunch. Mycket trevligt. Kom på att jag tror jag sa till nån (kommer inte ihåg vem eller när) i veckan att jag hatar bloggar med dåliga matbilder. Och det gör jag. Mat ser oftast inte bra ut på bild och jag förstår inte riktigt varför folk envisas med att lägga upp dessa bilder. Bara en sak, jag gjorde ju det igår. Haha vilken hycklare jag är då. Kommer aldrig hända igen iaf. Ikväll ska jag hem till en annan god vän på en god middag med gott vin och gott sällskap. Så trevligt och efterlängtat.

Igår morse var jag på banken för att diskutera lån och sparande. Jag har skjutit på det tillräckligt länge, så det var väl dags att få det överstökat. Jag hatar banker och deras öppettider. Det känns som om de inte vill att folk ska komma, som om öppettiderna är ett sätt att få folk att inte orka ta sig dit så att de har en ursäkt att ge så höga låneräntor som möjligt och så låga sparräntor som möjligt. När jag bokade tiden hade de inga kvällstider alls utan det bästa de kunde ge mig var en tid på morgonen. Långt ifrån ultimat men det fick gå. Hur smart är det egentligen av dem att redan vid bokning få folk att känna sig lurade. För det gjorde jag.

Under hela mötet kändes det också som om de försöker lura mig på pengar. De utnyttjar min inkompetens om räntor, pensionssparande, aktier och fonder. De utger sig för att vilja mig väl. De ler och säger att de vill att jag ska få hög avkastning, men varför skulle de vilja det. De skiter väl egentligen fullständigt i mina pengar så länge de själva inte vinner på det. Och värst av allt är att när jag avslöjar att jag även har en annan bank så tittar de på mig som om jag är otrogen, som om de trodde att vi hade ett monogamt förhållande. Sanningen är att de har lurat in mig i ett förhållande när jag hela tiden trott att det bara var en spontan romans. Men nu står jag där bunden till dem utan utväg närmaste året iaf. Men så länge de inte ger mig en riktig anledning att lita på dem till 100% så kommer jag vara otrogen och dessutom vara nöjd med det. Det är ju det enda som får mig att känna som om det är jag som lurat dem. De fick mig dock at inse att jag snart även måste boka ett möte med den andra banken och vem vet, efter det kanske jag tom känner att jag behöver ytterligare en älskare vid sidan av.

Efter jobbet tog jag en avstickare till Hav och köpte middag. Det blev massa godsaker. Just nu orkar jag inte skriva så mycket utan ser istället fram emot en lugn och skön hemmakväll framför TV:n. Imorgon berättar jag vad jag tycker om bankernas öppettider och rådgivningar. Ledtråd: katastrof.

Kom nyss hem från en kväll med kollegorna. Det blev dart och tacos. Riktigt lyckat tycker jag. Jag har nog aldrig spelat dart på "riktigt". Det har väl hänt att man testat på Grönan eller på krogen efter tillräckligt mycket alkohol, men detta var helt annorlunda. Vi spelade half. Låter seriöst, eller hur. Och det var det också. Det var på blodigaste allvar. En ram fick offra glaset och en kille fick nästan offra foten (inget av det var min förtjänst). Men kul hade vi. Fick aningen syndromvarning dock när jag satte en pil mitt i bullseye och fick veta att det inte räknades för att just då fick man bara poäng för triple. Typiskt.

Om det är något som gör mig förbannad så är det alla snyltare runt om i stan och den värsta sorten är de som ska försöka smita med en genom spärren när man dragit kortet. Det händer visserligen inte mig speciellt ofta men det hände idag. Jag stod på Slussen och letade fram mitt kort i väskan. I ögonvrån ser jag en kille som går och lurar. Man märker på en gång, även om jag bara skymtade honom, att han är på jakt efter ett sätt att komma igenom spärren. När jag fått fram mitt kort och bara är någon meter ifrån spärren märker jag att han väldigt snabbt tar rygg på mig. Jag kommer då att tänka på en sak sambon sagt vid något tillfälle om vad han brukar göra. Så jag testade. När jag la kortet på plattan på spärren började jag med att stå så långt ifrån spärren att jag behövde sträcka på armen för att nå fram med kortet. Sedan gick jag igenom väldigt sakta och direkt när jag passerat stannade jag upp för att lägga ner kortet i väskan. Sedan log jag av skadeglädje och gick vidare. På detta sätt hade han alltså inte en chans att ta sig igenom. Även om han skulle gått precis bakom så skulle han blivit klämd av spärrdörrarna när jag stannade upp (vilket visserligen skulle varit ännu mer tillfredställande). Detta är verkligen en genialisk idé som funkar varje gång. Testa nästa gång ni stöter på en snyltare.

Först vill jag bara säga att detta är inte och kommer aldrig bli en modeblogg. Med det sagt kommer mitt andra tips som helt och hållet är moderelaterat. Men det är helt enkelt alldeles för bra för att jag inte ska tipsa om det. Onsdag- fredag har Rodebjer utförsäljning av gamla kollektioner och provplagg. Kolla HÄR för info. Även Fifth Avenue Shoe Repair gör samma sak. Står dock inget på deras hemsida. Enda infon är bilden nedan. Nu är frågan bara, orkar man pallra sig upp även om man vet att det är värt det?

Idag vill jag tipsa om ett ställe dit jag går om jag antingen är för lat för att laga mat eller om jag vill lyxa till vardagen lite. De har fantasiska färdiga rätter från havets alla läckerheter. Många av rätterna har en asiatisk touch. Dessutom är personalen väldigt trevliga och hjälpsamma. Stället heter Hav och ligger i ena hörnet nere i Hötorgshallen. Jag kan inte påstå att jag går förbi där speciellt ofta, men jag kan lova att det är värt en omväg. Älskar verkligen deras tångsallad, minibläckfiskar och mangomarinerade scampi, men de har även mer klassiska rätter såsom gravad lax och västerbottenpaj med löjrom. Mums. Jag tror att det kan bli ett "Havsbesök" på fredag.

En vanlig syn i Stockholms lokaltrafik är folk (oftast tjejer) som tycker att deras handväska, matkasse eller bagage förtjänar en egen sittplats på tåget eller bussen. Jag undrar vad deras väska gjort för att förtjäna en helt egen plats. Har den skött sig ovanligt bra eller gett sin ägare en fin komplimang? Nej, den har gjort ABSOLUT INGENTING! Jag blir lika förvånad varje gång jag kliver på ett fullsatt tåg där folk, som kanske på riktigt gjort något för att förtjäna en sittplats, blir tvungna att stå pga en väska eller dylikt.

När jag idag klev på tåget hem hittar jag en plats mittemot en två meter lång jätte. När jag kommer för att sätta mig flyttar han inte en millimeter för att släppa fram mig utan sitter bara där med sina gigantiskt långa ben så jag nästan inte kommer fram. Även platsen brevid honom är ledig. Eller nästan, den ockuperas av hans Claes Olhsson kasse. Jag tränger in mig och efter mig kommer en kvinna som vill ha hans kasses plats. Motvilligt flyttar han på kassen samtidigt som han suckar och rullar med ögonen. Då märker jag ytterligare en sak. Han sitter ju i princip på kanten av sitsen. Va fan, jag får ju knappt plats med benen. Ska jag verkligen behöva sitta med benen in under sätet? Jag satt och irriterat funderade vad den här jubelidioten led av. Då slog det mig. Detta underliga beteende, då man känner att man har rätt till tre platser på tåget kan inte vara något annat än "Stockholm Synromet Overload". Detta drabbar ofta folk som flyttar till Stockholm i vuxen ålder och då får en chockdos av Stockholm Syndromet. Men själklart drabbas inte alla utan endast de med redan nedsatt begåvningsnivå. Så ingen normalbegåvad behöver oroa sig, ni lider bara av det vanliga Stockholm Syndromet.

Rätt svar är D. Det verkar som om ingenting går som jag vill idag. Kanske dags att dra ett täcke över huvudet. Fast först måste jag bädda, städa, laga mat och ge mig ut ytterligare en gång för att posta ett brev. Vilken jävla pissdag.

Det finns många platser runtom i stan som är kalla, hårda och mörka. Jag tycker att även dessa platser har en charm. Så därför kommer veckans bild från en sådan plats.

Hittills idag har jag bara chillat och funderat så det knakar på vad jag ska skriva om idag. Jag tänker att jag borde skriva något om kärringar, men de är ofta så fruktansvärt irriterande på så många olika nivåer att det gör det svårt att välja vilket jag ska skriva om först. Ja, ja kommer nog på nåt till slut. Nu ska jag alldeles strax iväg. Resten av dagen består av att hitta en present till brorsan, plåta lite bilder till "veckans bild", hänga och käka middag hos sambons kompisar och hitta en kärring att irritera mig på till nästa inlägg. Wish me luck.

Imorse på tåget fick jag en riktig syndromvarning. Jag satt i mina egna tankar och försökte mitt bästa att ignorera min omgivning. Från ingenstans känner jag plötsligt en odör av äggmök som sprider sig i luften. Från början var det väl inte så farligt, men just denna var av en karaktär som bara växer och växer och som hänger kvar i vad som känns vara en evighet. Jag försöker se mig omkring för att kunna peka ut den skyldiga men märker att alla i närheten sitter och sniffar samtidigt som de rynkar på näsan (varför man nu vill sniffa extra mycket när det luktar skit). Den enda personen som jag inte ser ansiktsuttrycket på är killen brevid. Det måste alltså varit han. Nu när jag konstaterat detta, vad ska jag göra av informationen? Absolut ingenting! Så jag höjer volymen på iPoden och vänder blicken mot fönstret. Och där är den igen, äggmöklukten alltså. Jävla pucko, tänker jag. Du kunde väl ha skitit innan du gick hemifrån ditt äckel. Och då kommer den en tredje gång. Va fan, den andra hängde ju fortfarande kvar. Seriöst, håll den inne tills du går av tåget åtminstone annars får du en buttplug uppstoppad i röven. Mina syndromtankar var verkligen inte nådiga idag (som ni kanske märker). Men jag kan ju inte säga vad jag tänker, dels för att stockholmare håller käften om det mesta och dels för att jag inte säker på att det var han. Det kan ju ha varit någon av dem som satt och rynkade näsan. De kanske bara försökte mörka, eller så besvärades även den skyldiga så mycket av lukten att han/hon inte kunde göra annat än att rynka lite på näsan. Ja, så måste det ha varit, för den var verkligen såååå illa.

PS. Grattis bloggen. En månad idag. DS.

Anledningen till temat tisdagstips är dels för att jag vill visa så många sidor av Stockholm som jag kan, ur min synvinkel dvs, och dels för att tisdagar utan tvekan är veckans tråkigaste dag då allt verkar gå fel...alltid. Idag tex blev tåget stillastående både när jag var på väg till jobbet och när jag var på väg hem. En sån sak händer nog bara på tisdagar. Så istället för att endast hata tisdagar, vilket jag gör, vill jag tänka på något bra eller roligt på en annars så dålig dag.

En sak som jag kan tycka är nästan obligatoriskt i Stockholm är att ta sig tid (och råd) att åtminstone ibland gå ut och käka brunch. Det är gott, socialt och det finns en hel uppsjö av varianter att välja på. Även om jag nog tycker bäst om den klassiskt amerikanska så är det kul att Berns kör med en asiatisk variant och att Kvarnen kör klassiska svenska smaker. Sen kan man ju alltid välja ställe efter utsikt, mysighetsfaktor, kundkrets och musik. Dessutom uppmanar brunch till sovmorgon utan att man sover bort hela dagen. Men det allra, allra bästa med brunch är att det är tillåtet att ta en drink mitt på dagen. Trots allt positivt med att bruncha är jag väldigt dålig på att ta mig tid för detta. Så med det sagt, vem är sugen på en brunch med mig i helgen???

Imorse rullade tåget in på Centralen som vanligt. Jag satt som vanligt i min morgondvala och väntade på att kunna resa mig och gå av. Som vanligt var det kö ända in i gången. Tåget stannar, dörrarna öppnas och folk börjar gå av. Helt plötsligt hör jag på folks reaktioner att något har hänt. Jag vrider på huvudet och ser att flera personer står framåtböjda för att hjälpa en man upp. I vanliga fall hade jag nog trott att någon ramlat, men idag var jag typ 14 cm längre (pga mina nya kilklackar som jag införskaffade mig i helgen) och kunde se över folks huvuden, och vad ser jag om inte en man som åkt ner med ena benet mellan tåget och perongen. Det är typ min största skräck att råka ut för detta. Kanske för att jag är ganska liten och tror att om det hände mig så skulle nog HELA jag åka ner under tåget och inte kunna komma upp. När kön rört sig framåt och det blivit min tur att gå av så ser jag mannen luta sig med ena handen mot tåget och det enda han säger är aj, aj, aj samtidigt som han tar sig för benet. Tyckte sååå synd om honom. Som tur var hade någon snäll själ stannat för att se till att han var ok. Så jag gick vidare, men tog ett EXTRA stort steg när jag skulle på tuben.

Som lovat kommer här den allra första veckans bild. Tog den på Riddarholmen igår under vår promenad. Jag slutar aldrig förvånas över hur fint Stockholm är på hösten (och alla andra årstider också).

Oj, vilken härlig dag jag har haft. Började med ett besök hos frisören. Därefter lite shopping. Sen en fika samt en lång promenad i Gamla stan och på Riddarholmen. Så himla mysigt att strosa runt på stadens gator en dag som denna. Snart väntar en god middag med gott vin.

Igår när jag var på väg hem så gick jag längs Folkungagatan och framför gick en man, typ 40+. Helt plötsligt går han in mot husen och blåser ut en snorkråka. Grose, tänker jag och knatar vidare. 20 meter senare gör han samma sak igen, bara det att nu hittar han en halv cigg på marken brevid snorkråkan som han plockar upp och tar med sig. Fy fan vad äckligt tänker jag nu och går snabbt förbi honom. Jag går vidare mot t-banan (Medborgarplatsen), ner för trappan, och in på tåget som precis rullat in. Tåget är knökfullt och jag får en plats precis vid dörren. Just när dörrarna ska stängas kommer HAN in och ställer sig brevid mig. Då jag stod och tittade ner i golvet så kände jag egentligen bara igen honom på den halva fimpen han bar i samma hand som systemetkassen. Jag kände mig lite äcklad att jag var tvungen att stå så nära en man som jag just sett och reagerat på på gatan. Men vad ska man göra. Tåget går och det enda jag tänker är att jag vill inte ens snudda vid hans jacka. Vad händer då, jo, tåget tvärbromsar och han trillar in i mig. Han ber om ursäkt samtidigt som han tar tag i stången på min andra sida. Bara det att han håller precis vid mitt huvud så jag måste ducka ordentligt för att inte vidröra honom.

I Gamla stan kliver en pappa på med en unge i barnvagn och en i handen. Dteta tvingar in äcklet längre in i vagnen vilket jag är VÄLDIGT tacksam för. Man märker att pappan är väldigt pedagogisk då han förklarar för den äldre sonen att han måste hålla i sig samt att när tåget stannar så måste han ställa sig intill pappan så att folk kan komma av. Äcklet verkar social och säger till det yngre barnet (som typ är bebis och ändå inte kan svara) att "vilken fin mössa du har. Det är väl pappa som valt den åt dig". Pappan svarar "Det är pappa som valt jackan i alla fall". Då utbrister äcklet glatt "Jaha, det är väl fan helt jävla, fucking underbart!!!" Pappan verkar nu känna sig väldigt obekväm och verkar inte vilja småprata med honom längre. Det blir tyst. Jag vet inte om det låter lika roligt när man läser det som det var att uppleva, för det var lite svårt att inte dra på mungiporna lite, men fan vilken fucking jävla lirare.

Jag är helt slut efter den här veckan. Fredagar har verkligen blivit en sån dag där jag inte orkar göra någonting. Så min kväll kommer att bestå av en fantastisk sushi, ett glas iskallt vitt vin och Idol. Så skönt för imorgon blir det full rulle. Ha en riktigt trevlig fredagskväll. Imorgon kommer ett roligt/äckligt inlägg.

För några dagar sen, när jag stod på t-banan på väg till jobbet, lyfte jag blicken från golvet (där den annars fäster sig tidigt på morgonen) och mitt framför ögonen på mig, i händerna på mannen mittemot, ser jag "Stockholmssyndromet. Då menar jag inte att han var syndromdrabbad och nära ett psykbryt, utan det var titeln på boken han höll i. Den handlar visserligen om gisslandramat, men jag tyckte det var ett så lustigt sammanträffande.

Faktum är att sen jag böjade blogga så ser jag massor av saker i Stockholm som jag tidigare inte sett eller tänkt på. Idéer till bloggen kommer från både höger och vänster och massor av stadens oskrivna regler har plötsligt uppenbarat sig. Men det har också fått mig tänka på att jag behöver strukturera upp bloggen lite för att göra den mer läsvärd. Framförallt är jag riktigt dålig på att lägga upp sköna Stockholmsbilder, vilket ändå har varit en ambition. En till fundering är att jag vill kunna ge lite sköna Stockholmstips.

Så, för att göra detta på ett bra sätt och få lite rutin på det hela tänkte jag införa 2 saker i bloggen. Tisdagstips och veckans bild (som troligtvis blir på söndagar). Låter det som en bra idé?

Idag finns det i princip bara en enda tanke som surrar i mitt huvud. Jag var tvungen att ta ett beslut baserat på saker jag hört genom väggarna. Detta resulterade i ett samtal i morse. Beslutet var lätt att ta, samtalet var svårare och tyngre än vad jag förväntat mig. Resultatet av detta återstår att se, men jag hoppas att det leder till något bra för alla inblandade.

...på att irritera mig på idioter alltså. Satt nyss och tittade på "Halv åtta hos mig" och varje gång jag ser det (vilket inte är speciellt ofta) så är det nåt pucko som tror han ska bli TV-kock. Så sjukt korkat för det märks så tydligt att dessa puckon är amatörer. Men det verkar alltid vara någon som tror att programmet är en audition och att de är nästa Per Moberg eller Mat-Tina. Det är verkligen så himla naivt att tro att man ska "bli upptäckt" bara för att man har en kamera upptryckt i ansiktet för första gången i sitt liv samtidigt som man råkar laga mat. Det enda de bevisar är att de inte klarar av att göra två saker samtidigt, till skillnad från de riktiga TV-kockarna. Nej, det blir oftast bara pannkaka och det är aldrig dessa puckon som vinner i slutändan, varken pengarna, äran eller ett eget matprogram. Visserligen garvar jag lika mycket varje gång det dyker upp en sån här jubelidiot i rutan, så det är väl trots allt bra TV.

När jag kom hem från jobbet idag berättade sambon om en incident som inträffade på centralen i eftermiddags när han var på väg hem från jobbet. Det han berättade gör mig både förbannad men också stolt. Tydligen stod en man på perrongen och skrek som ett galet psykfall på ett gäng tjejer i yngre tonåren. Med sig hade han sin dotter som var runt samma ålder som ungdomarna, och hon stod väl mest och skämdes för sin pappas beteende. Tjejerna han gormade på var uppenbart rädda och en av dem började gråta. Det tål att nämnas att detta var mitt i rusningen, så perrongen var full med folk.

Om du lever i en bubbla så tänker du nu att det säkert var jättemånga som grep in. Om du lever i Stockholm så vet du bättre. Av alla dessa människor, som gladeligen står och beundrar denna föreställning som utspelar sig framför dem, så är det endast två som ingriper. Den första är min sambo och den andra är en pundare som man ofta ser runtom i stan. De gick fram och försökte lugna ner mannen. Jag blir så fruktansvärt stolt att jag har en så pålitlig, väluppfostrad och omtänksam man. En salut till honom.

Det som gör mig så fruktansvärt förbannad dock är att det som är så självklart för honom är lika osjälvklart för andra. Vad som utspelade sig har egentligen ingen som helst betydelse. Det hade lika gärna kunna vara ett våldtäktsförsök eller ett slagsmål. Folk hade reagerat exakt likadant, dvs inte reagerat alls. De tittar gärna, så att de kan berätta när de kommer hem att DE har varit med om något förskräckligt. Vilka jävla avskum folk kan vara. Jag menar, om jag skulle vara ute på stan (utan min sambo) och råka ut för nåt psykfall som vill mig illa, vem ska då hjälpa mig? Ska jag behöva lita på att pundarna på plattan kommer till min undsättning? Är DET rimligt? Är det det Stockholm man vill leva i?

Om kvällen innan inte varit så rolig så skulle dagen efter inte vara så jobbig.

Herregud vilken vecka jag har haft. Det har varit galet mycket jobb, men som tur är har det varit lika galet kul som det varit mycket.

Lovade ju att berätta om helvetet att ta sig till jobbet i torsdags. Det var helt sjukt. Det var nämligen stopp i pendeltrafiken mellan Sumpan och Karlberg, vilket ledde till att ALLA skulle ta tuben. Mao var det väldigt mycket mer folk än vanligt både på pendeln, mellan pendeln och t-bana, på t-bana och mellan blå t-bana och grön t-bana på centralen. Men självklart började mitt syndrom redan hemma på morgonen när jag hörde på trafiknyheterna att det var stopp. Det är då man börjar hyperventilera och inser vad man har att vänta. Sen ringde sambon och berättade precis samma sak jag nyss hört, att det är stopp och tågen vänder i Sumpan. Sedan säger han en rolig sak. "Det var alldeles för mycket folk i Sumpan. Orkade inte med det, så jag vände och åkte tillbaka. Snart hemma igen. Åker senare istället." Fan vad jag skrattade, jag menar vem tar sig halvvägs till jobbet och vänder?

Ok, tillbaka till mig. Det som helt förbluffade mig i Sumpan (eller varje gång SL strular) är att om folk redan är försenade, varför tar de sig fram så jäkla sakta. Det var som att alla, ja jag menar ALLA, var 80+ och hade osynliga rullatorer. Jag kan ju omöjligen varit den enda som hade bråttom. Och varför ska folk reagera som om jag tränger mig i en kö, när jag försköker ta mig fram för att förhoppningsvis hinna med en tidigare tub än vad de uppenbarligen kommer att göra? Vägen mellan pendel och tub är INTE en kö, det är en trafikled med omkörningsrätt. Kom igen, hur skulle det se ut på motorvägen om alla som försökte köra om blev prejade istället. Jag tycker helt seriöst att SL borde införa filer för gångtrafikanter, precis som på motorvägen, så alla med osynliga (och synliga) rullatorer kan hålla höger medan de som faktiskt vill komma framåt kan gå på i 160. Men, det värsta med hela den här situationen är att det är bara oktober och man vet att detta snart är ett problem dagligen.

Ja, nu är jag riktigt trött. Har precis kommit hem från jobbet efter en lång och intensiv dag. Imorgon berättar jag om helvetet att ta sig till jobbet imorse. Och då snackar vi syndrom på hög nivå.

Tror jag hörde någonstans att väderprat är så populärt i vårt avlånga land att Sverige hamnar på en tredje plats när man undersökt hur vanligt väderkonversationer är i olika länder. Om jag kommer ihåg rätt så var det bara Storbritannien och Belgien som slog oss. Man brukar ju säga att när vi svenskar inte har nåt annat att prata om så pratar vi om vädret. Och idag har jag inget annat att konstatera än att det har blivit kallt och blåser jävligt mycket.

I morse hörde jag på Stockholmsnyheterna att man som stockholmare tydligen bara blir kontrollerad i lokaltrafiken var 130:e resa. Jag åker dagligen och kan med säkerhet säga att det kan omöjligen stämma. Detta skulle innebära att jag skulle bli kontrollerad en gång varannan månad, ungefär. Jag skulle nog snarare uppskatta siffran till var sjätte månad vilket då skulle vara närmare var 400:e resa. Ganska sjukt, eller hur. Nu ska de iaf utöka kontrollanterna så att det åtminstone inte ska löna sig att planka i ett halvår och sedan bara behöva pröjsa 1200kr när man åker fast. Tycka vad man vill om kontrollanterna, jag menar de flesta har ju seriösa attitydproblem, men jag glädjs åt att få se dem oftare. Eftersom jag betalar 700 pix varje månad så blir jag så galet skadeglad när de haffar nån kallsvettig idiot som tror att han/hon ska hinna av tåget innan de upptäcker honom/henne. Varje gång skrattar jag lite (läs. mycket) inombords. Och btw, han/hon hinner ALDRIG av, för de kan fan lukta sig till en plankare från andra sidan tåget.

Istället tycker jag att det är tragiskt att Sveriges vackraste stad nyligen blev väldigt mycket fulare. Dessutom tycker jag att det är viktigare att satsa på att de kommunikationer som redan finns fungerar och det gör de inte (behöver jag påminna någon om förra vintern). Så vad fan hjälper spårvagnen om man inte kan ta sig till den. Den enda anledningen jag kan komma på till att vi numera har spårvagn i Stockholm är att de måste varit fruktansvärt trötta på Göteborg och rymt till Sveriges framsida.

Tänk om du skulle flyga någonstans, går på flyget och får höra ett sånt här utrop. Skulle inte resan bli lite roligare då? Annars är det ju bara ett nödvändigt ont. Southwest Airlines verkar ha hajat hur man får nöjda kunder.

Var och såg musikalen på Cirkus igår kväll. Och snacka om att det rockade. Den var både rolig och hade en intressant handling, men framförallt var det fantastiska musiknummer. De lyckades beta av många gamla Queenhits på 3 timmar. Tror jag satt med gåshud halva tiden. Om man gillar Queen så kan man omöjligen bli missnöjd med föreställningen. En sak som slog mig under föreställningen var att jag tyckte det var så passande att det handlade om att slåss för sin rätt att vara individuell. Jag tycker att det är en genialisk underton och hyllning till Freddie Mercury (som btw var ett musikaliskt geni). Ett minus dock med showen var faktiskt Tina Leijonberg, som jag tyckte presterade under all kritik. Har väldigt svårt att se hur hon kunde bli handplackad till den rollen, men det är klart, hon började säkert inte sjunga falskt förrän hon skrivit på kontraktet.

När vi skulle ta oss hem sen så missade vi precis spårvagnen (jag vet, det är helt galet att det finns spårvagnar i Stockholm, men det är ett helt annat inlägg) och nästa skulle gå en halvtimme senare, likaså bussen och jag tror vi hade missat sista båten tillbaka. Åh kallt var det. Så det fick bli en bulle hem. Vi tog första bästa som kom och det var självklart nåt litet bolag så det blev sjukt dyrt, verkligen inte värt det. Fan vad en sån sak kan förstöra en annars perfekt kväll. Aldrig mer små taxibolag.