Stockholm Syndromet

Igår morse på väg till jobbet så kommer en kvinna och sätter sig bredvid mig efter bara en station. Inget konstigt i det visserligen, men den här kvinnan hade så fruktansvärd andedräkt att jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så fort hon satt sig kände jag denna hemska odör sprida sig i luften. Helt otroligt att hon ens gick utanför dörren på morgonen. Jag var tvungen att vrida lite på mig och luta mig bort från henne. Jag fick svårt att koncentrera mig på boken jag läste.

Hela resan satt hon i en konversation med en man mittemot, vilket troligtvis också var anledningen till att jag konstant kände hennes andedräkt komma som rökmoln i luften. Jag önskade så att hon bara kunde hålla käften eller att de inte haft så jäkla mycket att prata om. Men hennes mun gick i ett HELA resan.

Vanligtvis brukar jag säga till om någon, vän eller främling, har något i tänderna eller mascara under ögonen eller dylikt, men när det är andedräkten... var börjar man? Ursäkta, men du luktar skit i munnen. Jag har inte riktigt mage att säga det till någon jag inte känner. Så det var bara att genomlida resan som idag kändes dubbelt så lång och försöka andas med munnen för att undvika att svimma.

Varje morgon tar jag en buss från Slussen för att komma till jobbet och minst två dagar i veckan missar jag precis bussen av en väldigt irriterande anledning. Det är nämligen så att när man kommer till bussterminalen på Slussen så måste man gå över vägen där "Ej i trafik"-bussarna åker förbi för att komma till hållplatsen.

Många morgnar känns det som om det är minst lika många otrafikerade bussar som trafikerade. Man står där och väntar på att fem bussar ska passera (för man vill ju inte bli överkörd), samtidigt som folk står och puttas och buffar, samtidigt som man mellan bussarna ser att det ändras från 1 min till NU på busstavlan, samtidigt som man rotar fram sitt busskort och gör sig redo att springa och precis när man hunnit över och springer för livet med busskortet viftandes i handen så åker bussen. Det är så sjukt irriterande.

Jag förstår att bussen har en tid att hålla och jag tycker att de bör åka på utsatt tid, men varför kan inte de bussar som uppenbarligen inte har en tid att passa släppa över de som har det? Jag blir på riktigt galen av den attityden hos bussförare. Det är så pass att jag ofta skiter i om det kommer en buss och springer över ändå. Enda problemet med det är att det är en fet jävla gamble. Det är rysk roulette med mitt liv som insats, men någon måste ju lära dem att stanna, eller hur?

Igår när jag efter jobbet kommer till Centralen och ska plocka fram mitt busskort, som jag använt 5 minuter tidigare, stoppar jag handen i fickan där jag lagt det och upptäcker att det är borta. Fickan är tom. Då börjar jag rota igenom både väskan och kassarn jag bar på. Ingen lycka där heller. Med en halv månad kvar på kortet blir jag alltså tvungen att köpa ett nytt...dagen innan löning dessutom. Till råge på allt så har SL numera bestämt att de ska ta betalt för själva kortet också. Det är deras sätt att säga "Haha, rätt åt dig".

Så varje gång jag nu plockar upp mitt nya busskort påminns jag av detta. Jag hatar mitt nya busskort. Det är fyllt med, förutom 30 dagar, ångest, förtvivlan, skam och ilska. Det är lika oönskat som ohyra. Jag har tom. börjat tro att jag absolut inte har tappat det gamla kortet. Antingen så ligger det någonstans i väskan, där jag annars aldrig lägger det, och jag bara inte hittar det eller så har jag råkat ut för en ficktjuv som har sett när jag på Slussen stoppade kortet i fickan och sedan förföljt mig och tagit det när jag var distraherad med något annat. Jag tror jag gillar det andra alternativet bäst, för det skulle innebära att jag inte kunde gjort något åt det, att det inte var mitt fel. Om jag skulle råka hitta det i väskan skulle jag nog skämmas ihjäl och inte våga erkänna det för någon. Vilket som så antar jag att min karma inte är på topp.

På väg hem från jobbet så sitter jag på tåget, full av energi även fast det är måndag. Trots en lång arbetsdag så sitter jag och ler, vilket alla stockholmare vet hör till ovanligheterna att folk gör i lokaltrafiken. Plötsligt stannar tåget och blir stående ett tag. En röst ropar ut att vi står stilla pga bla bla bla. Det går ytterligare ett tag och börjar bli sådär mysigt varmt som det ibland kan bli på tåg. Jag känner att jag glider iväg i mina tankar och blir väldigt, väldigt trött. Till slut somnar jag till.

Vad jag bara kan gissa är kort därefter så börjar tåget rulla igen och jag vaknar till. Ca 200 meter rullar det nog innan det återigen stannar och samma röst ropar ut samma sak. Då tar det inte lång tid innan jag börjar nicka till med huvudet igen. Allt detta sker bara någon station innan jag ska gå av, så när tåget väl rullar in på min station och det är dags att gå av så är all den där överskottsenergin som skulle räcka hela kvällen och mitt fantastiska humör kvar där tåget först stannade. Jag vinglade av tåget för att jag var så trött. Och vem klandrar jag för denna förstörda måndagskväll om inte, just det SL. Man kan faktiskt klandra dem för allt ont här i världen.

Den värsta sorten av Stockholms rulltrappetyper är de jag kallar "Blockerare". Det säger sig självt egentligen. De gillar att blockera så mycket av rulltrappan de bara kan. Det kan vara mammalediga, tonåringar eller turister. Problemen med Blockeraren uppstår egentligen bara på själva rulltrappan. Det är sällan problem nedanför eller ovanför.

Mammalediga har ofta en barnvagn, helst extra bred. Trots att de är mammalediga är de alldeles för stressade (eftersom de måste köpa en latte på vägen till vart de ska) för att ha tid att vänta på hissen. Så de tar rulltrappan. Tonåringarna är ofta för ouppfostrade för att förstå att man står på den högra sidan, även om man är med sina vänner. De har inte fått lära sig det. Turister har ofta mycket packning och har inte riktigt förstått reglerna i Stockholm. Ingen har gett dem en bok om staden oskrivna regler. Så när man själv kommer gående på den vänstra sidan så hjälper det här inte att säga ursäkta, för det finns iinte tillräckligt med plats för dem att flytta sig och släppa förbi. Man får helt enkelt klämma sig förbi. För förbi måste man. Och sen står man där 2 minuter senare, skitförbannad för att man precis missade tåget.

Detta var en kort tredagars utläggning om hur det är att lida av Stockholm Syndromet i rulltrappetrafiken. I en kort sammanfattning skulle man kunna säga att det är sjuuuuukt irriterande och så kan jag nog konstatera att jag aldrig kommer bli riktigt frisk från detta syndrom, åtminstone inte så länge det finns idioter i stan.

Den andre typen av rulltrappeförstörare kan vi kalla för Noll Koll. Det är den värsta. Det är oftast kärringar, för om vi ska vara ärliga så har de ju oftast ingen som helst koll på läget. De anar inte för en sekund att det faktiskt finns folk eller rörelse runt om dem. Det har någon kkonstig föreställning om att de är ensamma i den här staden. Tom när de går vilse så finns det "ingen att fråga". De är egentligen inte elaka, de menar inte illa. Men de är likförbannat precis lika irriterande ändå.

De lyckas ALLTID framkalla ett syndrom, speciellt i rulltrappan (men överallt egentligen). De gör från början inget fel. De går på, ställer sig på den högra sidan, som man måste. Det är oftast när de går av som de blir jobbiga som fan. De verkar alltid ta ett steg mot mitten i samma steg då de går av och DIREKT efter avstigning stannar de. Oftast för att se vart de ska. Just det, det är heller inte ovanligt att de har en liten rullväska med sig som då gör att de tar upp hela bredden av rulltrappan när de går av. För det är just detta som problemet är. Noll Koll inser inte att det finns folk bakom som också gärna vill gå av rulltrappan istället för att stå och trippa på sista steget allt eftersom kön bakom en växer och folk börjar få panik.

Jag har faktiskt tom varit med om att någon varit tvungen att trycka på nödstoppet för att en Noll Kollare hade just noll koll. Behöver jag verkligen säga mer? Egentligen inte, men jag säger det ändå. Tills ni skaffat koll, kan ni väl åtminstone ta minst tre steg åt sidan, kärringar.

Okej, dags att dra igång min analys av folk i Stockholms rulltrappor. Och då menar jag självklart inte de som sköter sig utan jag menar helt enkelt de som framkallar ett ordentligt syndrom som kan förstöra resten av ens dag. Jag kommer i tre inlägg beskriva tre olika typer.

Den första typen är den jag råkade ut för härom dagen. Jag har nemngett honom till den hänsynslöse. Det är den värsta. Det den hänsynslöse gör är att han skyndar sig för att kunna gå på rulltrappan innan mig. Man skulle kunna säga att han tränger sig. Han väljer den vänstra sidan, den man går på. Den för folk som har bråttom. Sedan rör han sig nedåt som om han vore en 80-årig kärring med rullator, alltså väldigt långsamt. Han måste ha känt att jag flåsade honom i nacken för halvvägs ner vänder han på huvudet och ser mig. Han ser att jag har bråttom, men skiter i det. Mao ingen hänsyn till sina medtrafikanter. Det fanns dessutom plats för honom att ta ett steg till höger och släppa fram mig, men nej, den hänsynslöse skiter i det. Han vill jävlas! Och han lyckades. Tack vare honom var jag tvungen att stå i hela två minuter och vänta på nästa t-bana.

Detta är ett av många klassiska syndromframkallare. Man känner hur man spänner sig i hela kroppen och hur man börjar smida planer på hur man kan skada denna människa. Ska jag putta honom? Nej, för uppenbart. Ska jag trampa honom i hälarna (bokstavligen)? Nej, för uttjatat. Ska jag be honom snällt att flytta på sig? Nej, för ostockholmskt. Så vad gör man? Ingenting egentligen. När man väl har tänkt igenom alla alternativ är rulltrappan slut och jag kan muttrandes gå om honom.

En av de saker som irriterar mig mest i Stockholm är folk i rulltrappor. Om något kan få mig att vilja antingen skrika eller putta folk så är det när man går på en rulltrappa och hamnar bakom någon iq-befriad idiot som inte riktigt fattat att anledningen att det är tomt på den vänstra sidan är för att där går de som har bråttom. De som vill någonstans i livet. De som har en tid att passa. Det finns visserligen flera olika typer av människor som i rulltrappan bär med sig olika typer av irritationer. Inom kort tänkte jag ägna ett inlägg åt vardera typ. Mer än så säger jag inte nu.

En sak som jag kom att tänka på idag när jag var på väg hem var vad folk faktiskt pratar om i mobilen på tågen. Jag satt mittemot en man som pratade i telefon. Till en början var det ett fullt normalt samtal och jag tänkte inte ens på vad han sa. Efter ett tag dock, så börjar han berätta om en konversation han haft under dagen med, vad jag verkligen hoppas var, hans inte alltför gamla son.

Jag ska inte berätta i detalj vad han sa, för det förtjänar ingen att behöva lyssna på, men han pratade om hur den här personen hade bajsat på sig och om lukten och att han verkligen skulle behöva gå på toa. Helt sjukt. Inser folk inte att om man sitter på ett tåg eller en buss så har man inte bara en konversation med personen på andra sidan luren utan med alla omkring en också? Så kanske att man då inte ska snacka om de mest privata sakerna. Alla är inte intresserade av att lyssna på det. Så nästa gång du får för dig att prata skit på tåget tycker åtminstone jag att du ska skita i att öppna munnen överhuvudtaget.

Folks beteende förvånar mig ibland. Varje morgon när jag kommer till Centralen med tåget så trängs man ner för trappan och genom spärrarna. När man sedan närmar sig de självöppnande dörrarna, och bara ett av dörrparen är öppet så vågar folk inte gå mot någon av de stängda dörrarna. Det vore väl katastrof om man faktiskt var tvungen att öppna en dörr för hand, eller? Därför väljer folk att trängas mer än növändigt för att slippa öpnna själv. När de sedan ser att även de dörrarna öppnas automatiskt för att någon närmar sig dem så sprids folkmängden ut och fördelas över alla dörrar. Jag tycker att det är ett så klassiskt svenskt/Stockholmskt beteende att leka "alla följer John" och ingen vågar ta initiativet att sticka ut ens lite.

Imorse när jag var på väg att gå av tåget på Centralen hände det som händer ungefär varje dag, hela tiden. Folk som ska på låter inte folk gå av först. Detta är ett av de största och vanligast förekommande Stockholmsproblemen och en ordentlig trigger för syndromet. Det spelar ingen roll hur länge man har bott här eller om man bara besöker staden som turist, det är ALLTID lika irriterande.

När jag är på väg av tåget har jag någon bredvid som också ska av och flera bakom (låt mig påminna om att detta är rusningstid). Utanför står de hungriga hyenorna på båda sidor om dörrparet. De är så ivriga att komma på så att de absolut inte kan vänta, trots att HELA dörröppningen redan ockuperas av avstigande. När jag närmar mig dörröppningen börjar de tränga sig på. Det finns ingenstans att väja. Det är nu folk både bredvid bakom OCH framför. Jag blir så arg så jag tänker bara, jag gör det. JAG GÖR DET! Jag puttar.

Lite diskret åker en armbåge ut. Jag tar sats och tar ett kraftigt steg framåt med bestämdhet. Hyenan som var på väg på tåget puttas en bra bit bakåt. Åtminstone tillräckligt för att även de bakom mig skulle få en chans att komma av. Jag sa inget, utan gick bara leende därifrån utan att vända mig om. För i denna storstadsdjungel gör man vad man måste göra för att överleva annars blir man uppäten av hyenorna.

Om jag skulle vara ca 50 år, och går på en buss som är tillräckligt full för att jag skulle vara tvungen att stå, så skulle jag bli otroligt förolämpad om någon frågade om jag ville ha hans sittplats. Jag kan erkänna att gesten är fin och tanken god, men seriöst.

Kvinnan som idag stod alldeles bredvid mig på bussen kan omöjligt varit över 50. Hon såg pigg och fräsch ut. Mannen som sitter just där vi stod frågade henne omedelbart efter att hon ställt sig om hon ville sitta. Han började tom resa sig från platsen. Hon såg oerhört smickrad ut och bara log och tackade nej, klassiskt Stockholm Syndrom symtom btw, att le när man är förbannad. Men jag tror inte att hon var förbannad. Hon log och rodnade lite och fortsatte le ett tag. Helt seriöst så hade jag blivit så sjukt arg, förvånad, förolämpad och tyckt att det vore jävligt pinsamt. Pinsamt för att man då vet att folk vänder sig om för att kolla hur gammal man är. Förolämpad att han ens vågar fråga när han ser att jag är tillräckligt ung för att orka stå. Förvånad för att det faktiskt finns en risk att han tror att jag är bra mycket äldre än vad jag faktiskt är.

Som tur var var det inte mig han frågade. Jippi, jag ser fortfarande för ung ut för förolämpningar. Visserligen så får jag fortfarande alltid visa leg på Systemet. Det om något är en väldigt bra måttstock.

Varje kväll när jag sitter på tåget hem från jobbet, så sitter jag där och nästan somnar eller somnar helt. Jag nickar till med huvudet, vaknar till när de ropar ut stationen och somnar igen innan dörrarna stängs vid samma station. Varje gång jag vaknar till undrar jag om jag vaknade av mina egna snarkningar (så vitt jag vet har detta ännu inte hänt). Det är en kamp mot sömnen. Jag mot tröttheten. Vinner det gör jag bara om jag vaknar i tid att inte missa min station. Än så länge står jag som obesegrad mästare i den kampen, men hela tiden ligger en tanke i bakhuvudet. Imorgon kanske är den första förlusten. Imorgon kanske jag åker för långt. Jag satsar hellre på att avancera och försöka att inte somna alls. För DET är en utmaning.

Imorse, på tunnelbanan, på väg till jobbet satt det en kvinna/tant i mitt blickfång. Kort efter att hon satt sig ner på Centralen plockar hon upp garn och stickor ur ryggsäcken hon hade med sig och BÖRJAR STICKA?! Det hon stickade såg ut att vara en ärm till en barntröja men vad vet jag. Det är så himla roligt att, ibland när man är tillräckligt pigg på morgonen, observera vad folk faktiskt gör på tågen. De flesta sitter och läser en Metro. Andra fifflar med sina mobiler. En del lyssnar på musik. Men den här tanten (runt 60 år) satt verkligen och stickade. Det har jag aldrig någonsin sett någon göra på tåget förut. Det var en så himla rolig start på dagen och resten av vägen till jobbet gick jag med ett lätt leende på läpparna och syndromet lyste med sin frånvaro. Kanske var det inte bara pga tanten, utan lite kanske berodde på att det faktiskt är FREDAG. Hoppas ni får en grym kväll för det ska jag ha.

Imorse inleddes tunnelbaneförarnas strejk och deras förhoppningar var/är att få toapauser och slippa jobba mer än 5 timmar i sträck utan paus. Läste nyss den HÄR artikeln om ärendet. Som jag ser det är det två saker som stör mig. Det första är att deras krav inte bara uppfylls på en gång. Det är ju faktiskt inte så att det de begär är helt orimligt. Det är faktiskt ganska basic.

Det andra är att om man nu ska gå ut i strejk, ska det inte märkas då? När jag hörde om detta imorse tänkte jag "Oh, helvete. Det kommer vara helt galet mycket folk på tuben idag. Kaos." Bara det att det var inte alls så. Jag fick varken trängas eller vänta mer än 1 minut. Och samma sak på hemvägen. Om man går ut i strejk får man väl fan se till att det märks. Gör det med buller och bång. Se till att det blir jävligt jobbigt för resenärerna så att de ringer och klagar. Då blir det nog fart på arbetsgivarna ska ni se. Detta kan nog bli den minst effektfulla strejken jag hört talas om.

Jag har kommit på att syndromet ger mig tvångstankar, så lägg till det på listan över symtom. Jag kom på detta när jag var på väg hem idag. Jag satt på tåget och såg mig omkring. De flesta omkring mig satt och stirrade ut i tomma intet, ner i golvet eller lekte med mobilen. Några få satt och läste något. Det var så tyst som det nästan aldrig blir på tåg i Stockholm. Det enda som egentligen lät mycket var själva tåget. Jag fick då en otrolig lust att bryta tystnaden och bara skrika något rakt ut, högt och tydligt.

Problemet sen blev att jag kunde inte komma på något bra att skrika. Skulle jag bara rabbla skällsord så folk tror att jag har Tourettes, eller något roligt, eller något snuskigt, eller rent av bara AAAAAAAAAHHH!!!!! Men som sagt kunde jag inte bestämma mig så det fick förbli tyst. Istället satt jag och tänkte på hur roligt det hade varit att se folks reaktioner OM jag hade gjort det.

En sak som en kollega som inte är från Stockholm uppmärksammade mig på för ett tag sen är att stockholmare gärna avslutar eller förkortar ord så att de får ändelsen -is. Medis, Rålis, avis osv. Jag har tidigare aldrig ens reflekterat över detta ooch vet inte ens med säkerhet om det är ett Stockholmsfenomen eller om det förekommer på andra ställen i Sverige, men jag tycker att det är väldigt fascinerande om det är så. För jag tror ändå att en av de saker som kännetecknar en stockholmare är sättet vi pratar på och framförallt slangen vi använder. Med det sagt vill jag bara säga att stället vi var på igår heter Hjördis på riktigt och is är fortfarande något som kyler ner våra drinkar och våra gator, ifall ni trodde något annat.

En sak som nästan dagligen förvånar och fascinerar mig är att folk på tågen inte går in i gångarna på fulla tåg. Min enda slutsats i det ämnet (och många andra) är att folk är idioter. De står verkligen dagligen och trängs i det lilla utrymmet vid dörrarna. De står där och suckar och byter tyngd på benen bara för att demonstrera hur jobbigt det är för dem att stå där samtidigt som de brottas med en armbåge i bakhuvudet. Armbågen vinner alltid. Under tiden är gångarna relativt tomma på folk. Där finns handtag att hålla sig i, tidningar att smygläsa över någons axel och ofta tillräckligt med plats för att kunna gå ner i spagat om man så skulle vilja. Men det utrymmet verkar osynligt för de allra flesta.

När ska folk fatta att de troligtvis får en sittplats snabbare, eller överhuvudtaget, om de bara går in i den osynliga gången? Det är nästan så att jag skrattar lite varje dag åt deras idioti. De väljer liksom det trånga utrymmet före en chans till sittplats, och sen klagar de över hur mycket folk det är på tågen och hur trångt det är. Jag tror på riktigt att dessa människor är neandertalare och inte fullt utvecklade sådana heller.

Efter en fantastiskt rolig julfest igår med jobbet var vi fyra personer som stod på slottsbacken och viftade desperat efter varenda taxibil som kom åkande samtidigt som vi ringde alla de större taxibolagen utan att komma fram. Till slut stannar en taxi och vi hoppar in utan att reagera på vilket bolag vi åker med. Vi åker mot det första av fyra stopp, i Solna. När vi närmar oss anmärker personen i framsätet att det var en väldigt dyr taxiresa varpå vi andra tittar på taxametern och chockas av siffran som står där. Vi tror på fullaste allvar att det är ett skämt och att en resa som normalt kostar cirka 200 kr inte kan komma upp till 580 kr. Nog för att det ÄR dyrt att åka taxi i Stockholm men detta är vansinne, helt sanslöst och inte rimligt någonstans.

Vi bestämmer oss för att kliva av allihopa och istället försöka få tag på en annan taxi till oss tre som ska vidare. Efter ett tag lyckas vi och fortsätter vår resa med Taxi kurir. Den notan slutade på 360 kr för ungefär likvärdig sträcka och då med två stopp på vägen. Snacka om skillnad, eller hur? Även om det var väldigt skönt att komma hem så var det tråkigt att en annars så trevlig kväll skulle få en så pissig avslutning.

Bluffbolaget hette Clarion Sign taxi och då tror man ju att det är kopplat till hotellet med samma namn, men nej det är det inte. Hotellet har inte ens med bolaget på sin rekomendationslista över taxibolag. Så om du tröttnat på att vaska skumpa och vill kasta dina pengar i sjön på annat sätt så kan du ju ringa till dem, men om du inte vill betala ett tredubbelt pris så ringer du något annat, lite seriösare bolag.

När jag idag gick på tåget som skulle ta mig hem letade jag som vanligt efter en bra sittplats. Jag gillar att sitta vid fönstret eftersom det där är lättast att ignorera människor. Jag får syn på en fönsterplats mittemot en till synes vanlig man. När jag närmar mig ser jag att han blockerar fönsterplatsen med en stor portfölj bredvid hans fötter på golvet och en påse framför hans fötter. Jag blir lite lätt irriterad att han självmant inte flyttar på dessa saker när det väller in hyfsat mycket folk, men jag sätter mig ändå på platsen närmast gången (snett emot honom alltså).

Så fort jag satt mig tittar jag ner och ser att han har inga skor på sig. Han sitter alltså i bara strumplästen med fötterna placerade ovanpå skorna. Påsen som jag först trodde stod framför hans fötter visar sig ligga halvt över fötterna och portföljen står tätt intill han ben. Det var så uppenbart att han försökte dölja att han tagit av sig skorna. Hans fötter var varken blöta eller luktade fotsvett. Jag spekulerade säkert hela resan i varför han tagit av sig skorna, och gör det fortfarande. Det hör nog till en av de mest ovanliga saker jag sett i Stockholms lokaltrafik men ändå ganska underhållande.