Den lilla djävulen
Allt eftersom temperaturen har sjunkit i staden har även folks temperatur sjunkit. Med det menar jag att blickarna har sänkts till marken likaså tålamodet, leenden och toleransen mot sina medmänniskor. Och så även mitt. Jag tror att mitt syndrom har nått något slags rekord. Jag går konstant runt och är irriterad på folk jag inte känner och fullständigt skiter i. På jobbet och hemma är detta inget problem, men så fort jag är på väg någonstans så förvandlas folk från främlingar till kompletta idioter. Inte en enda minut går förbi utan att syndromet visar sitt rätta jag.
Vad är då syndromets rätta jag? Jo, syndromet är den lilla rösten i ditt huvudet eller en liten djävul på din axel som framträder tex. när folk som går framför dig absolut måste gå på bredd och ta upp hela trottoaren så att det är fullständigt omöjligt att komma förbi. Dessutom vägrar de titta bakåt en endaste gång för att ge de som vill gå i åtminstone normaltakt en chans att komma förbi. I detta fall fungerar syndromet som djävulen som mer än något annat vill göra dessa människor illa på något sätt. Helst genom någon form av förödmjukning. Man kan i detta fall få en stark vilja att syla en fet jävla snöboll i bakhuvudet på dem eller alternativt trampa dem på hälarna så att de fattar att de ska flytta på sig.
Ett annat exempel där syndromet kan visa sig är när du sitter mittemot någon på tåget som sitter och lyssnar på sin iPhone, vilket i sig är både normalt och helt ok. Men när personen mittemot sitter och trummar med fingrarna och nickar med huvudet (förhoppningsvis i takt med musiken du själv inte hör) så vill man antingen skrika något helt "random" till personen, typ "RÖR MIG INTE, JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV DIG!!!" eller så kan man köra på den snälla varianten och bara spegla personens rörelser fast i överdrift.
Idag har jag råkat ut för båda dessa exempel på idioter, och vad gör jag? Inte ett skit.
Vad är då syndromets rätta jag? Jo, syndromet är den lilla rösten i ditt huvudet eller en liten djävul på din axel som framträder tex. när folk som går framför dig absolut måste gå på bredd och ta upp hela trottoaren så att det är fullständigt omöjligt att komma förbi. Dessutom vägrar de titta bakåt en endaste gång för att ge de som vill gå i åtminstone normaltakt en chans att komma förbi. I detta fall fungerar syndromet som djävulen som mer än något annat vill göra dessa människor illa på något sätt. Helst genom någon form av förödmjukning. Man kan i detta fall få en stark vilja att syla en fet jävla snöboll i bakhuvudet på dem eller alternativt trampa dem på hälarna så att de fattar att de ska flytta på sig.
Ett annat exempel där syndromet kan visa sig är när du sitter mittemot någon på tåget som sitter och lyssnar på sin iPhone, vilket i sig är både normalt och helt ok. Men när personen mittemot sitter och trummar med fingrarna och nickar med huvudet (förhoppningsvis i takt med musiken du själv inte hör) så vill man antingen skrika något helt "random" till personen, typ "RÖR MIG INTE, JAG ÄR INTE INTRESSERAD AV DIG!!!" eller så kan man köra på den snälla varianten och bara spegla personens rörelser fast i överdrift.
Idag har jag råkat ut för båda dessa exempel på idioter, och vad gör jag? Inte ett skit.
Kommentarer
Postat av: K
Jag tror själv att jag lider av någon form av sjukdom, har kommit på att jag irriterar mig på var och varannan människa jag ser. Därför skapade jag min egen sjukdom.. IOPS! = irritated on people syndrom.. ;)
Trackback
