Stockholm Syndromet

På väg hem idag när jag kom in med tuben till Centralen och försöker skynda mig lite, dels för att jag faktiskt har lite bråttom och dels för att jag avskyr Centralen och oftast försöker springa förbi den platsen illa kvickt, så är där en kärring. Hon var visserligen inte äldre än 40, men hennes beteende gjorde att hon helt klart klassas som kärring. Hon dyker upp som från ingenstans alldeles innan rulltrappan, tränger sig före, ställer sig på den högra sidan en kort stund, tittat lite nonchalant bakåt, ser att jag kommer och att jag är på väg att passera henne, går ut i den vänstra sidan alldeles precis framför mig och går uppåt i en lunkande takt.

Seriöst. Jag förstår inte detta beteende. Hon hade uppenbarligen inte bråttom eftersom jag gick om henne så fort jag kommit upp för rulltrappan. Hon såg att jag kom gående, inga tvivel om det, och valde ändå att gå ut i min väg. Varför ska folk "gå ur sin väg" för att ställa sig mitt i någon annans? Det är så ologiskt. Det är just denna typ av beteende som kan framkalla ett ordentligt syndrom. Jag blir så arg att jag inte hittar ord, åtminstone inte sådana ord som är tillräckligt rumsrena för att kunna publicera. Det är människor som henne som är anledningen till att syndromet finns. Kanske borde jag då tacka henne eftersom bloggen inte funnits utan henne, men det skiter jag i. Hon förtjänar inget tack. Men om jag ser henne igen ska jag se till att "tacka" henne.