Stockholm Syndromet

Imorse när jag var på väg att gå av tåget på Centralen hände det som händer ungefär varje dag, hela tiden. Folk som ska på låter inte folk gå av först. Detta är ett av de största och vanligast förekommande Stockholmsproblemen och en ordentlig trigger för syndromet. Det spelar ingen roll hur länge man har bott här eller om man bara besöker staden som turist, det är ALLTID lika irriterande.

När jag är på väg av tåget har jag någon bredvid som också ska av och flera bakom (låt mig påminna om att detta är rusningstid). Utanför står de hungriga hyenorna på båda sidor om dörrparet. De är så ivriga att komma på så att de absolut inte kan vänta, trots att HELA dörröppningen redan ockuperas av avstigande. När jag närmar mig dörröppningen börjar de tränga sig på. Det finns ingenstans att väja. Det är nu folk både bredvid bakom OCH framför. Jag blir så arg så jag tänker bara, jag gör det. JAG GÖR DET! Jag puttar.

Lite diskret åker en armbåge ut. Jag tar sats och tar ett kraftigt steg framåt med bestämdhet. Hyenan som var på väg på tåget puttas en bra bit bakåt. Åtminstone tillräckligt för att även de bakom mig skulle få en chans att komma av. Jag sa inget, utan gick bara leende därifrån utan att vända mig om. För i denna storstadsdjungel gör man vad man måste göra för att överleva annars blir man uppäten av hyenorna.

Om jag skulle vara ca 50 år, och går på en buss som är tillräckligt full för att jag skulle vara tvungen att stå, så skulle jag bli otroligt förolämpad om någon frågade om jag ville ha hans sittplats. Jag kan erkänna att gesten är fin och tanken god, men seriöst.

Kvinnan som idag stod alldeles bredvid mig på bussen kan omöjligt varit över 50. Hon såg pigg och fräsch ut. Mannen som sitter just där vi stod frågade henne omedelbart efter att hon ställt sig om hon ville sitta. Han började tom resa sig från platsen. Hon såg oerhört smickrad ut och bara log och tackade nej, klassiskt Stockholm Syndrom symtom btw, att le när man är förbannad. Men jag tror inte att hon var förbannad. Hon log och rodnade lite och fortsatte le ett tag. Helt seriöst så hade jag blivit så sjukt arg, förvånad, förolämpad och tyckt att det vore jävligt pinsamt. Pinsamt för att man då vet att folk vänder sig om för att kolla hur gammal man är. Förolämpad att han ens vågar fråga när han ser att jag är tillräckligt ung för att orka stå. Förvånad för att det faktiskt finns en risk att han tror att jag är bra mycket äldre än vad jag faktiskt är.

Som tur var var det inte mig han frågade. Jippi, jag ser fortfarande för ung ut för förolämpningar. Visserligen så får jag fortfarande alltid visa leg på Systemet. Det om något är en väldigt bra måttstock.

Veckans tips blir ett skönt happening på Fotografiska nu på torsdag. De kallar det Tutti Frutti och på plats på scen finns Robyn som avslutar sin långa turné här och DJ Rokk. Det blir nog en riktigt skön kväll fylld av skön musik. Det börjar kl. 22.00 och kostar 100 kr. Kan bli en härlig avslutning på en annars helt vanlig torsdag.

En vanlig måndag skulle jag vakna med gott humör, stressa för att hinna med tåget, irritera ihjäl mig på alla idioter på Centralen, missa bussen på Slussen med minsta möjliga marginal, ha tappat mitt goda humör innan jag ens kommit till jobbet, glömma hälften av allt jag tänkte på söndagskvällen att jag skulle komma ihåg att göra på måndagen, äta en fantastiskt god lunch, tro att klockan var fem när den egentligen bara var tre och slutligen somna på tåget på väg hem. Av ovanstående har jag idag BARA somnat på tåget. En ganska ovanlig måndag alltså.

Jag upptäckte i fredags att här-går-man-skylten utanför kinakrogen En ful och en gul på Söder har blivit omstylad till kines. Fantastiskt roligt om du frågar mig.

Igår var det löningsfredag och i min värld betyder det överraskningsmiddag. Vi är några kollegor som, första fredag efter löning, turas om att välja en restaurant att gå till. Man får inte berätta för någon vart vi ska. Det är alltså bara personen som valt stället som vet vart det bär av. Den enda regeln, förutom att hålla det hemligt, är att det får under inga omständigheter vara på Söder. Vi hängeer nämligen väldigt mycket på Söder och hela tanken är att vi ska utforska resten av staden och pröva nya ställen.

I morse råkade jag ut för en smärre katastrof. Jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning för dagen när det plötsligt började låta som om grannen höll på att renovera sitt badrum. Det som började som ett ganska dovt ljud växte sig snabbt till ett dånande, tjutande läte som omöjligen kunde överröstas. Då kommer min sambo in i badrummet och undrar vad jag håller på med. Just när han avslutat meningen så växer ljudet ytterligare och helt plötsligt flyger, både locket till golvbrunnen och den vita plastgrejen som sitter i, en meter rakt upp i luften. Golvbrunnen förvandlades på nolltid till en fontän som sprutade ner hela badrummet med illaluktande vatten.

Både jag och min sambo fick panik, sprang ut ur rummet och smällde igen dörren efter oss. Vi gick för att hämta handdukar för att kunna försöka stoppa den här fontänen. Men innan vi återigen öppnade dörren till helvetet så blev det tyst. Det vi sedan skådade där inne var ett neddränkt badrum som spred en förfärlig stank. ALLT var blött. Så det var bara att dusha av, spreja ner hela rummet med rengöringsmedel och torka rent. En fantastisk start på dagen, eller hur?

Jag har haft en fantastisk helg på landet. Lugnt och skönt och galet ren luft. Men som alltid när man är borta så är det alltid skönt att komma hem. Den här videon beskriver den icke-syndrom-drabbade-fantastiskt-vackra-vill-aldrig-lämna-anledningen-att-jag-älskar-staden-delen av Stockholm. Den som inte gillar Stockholm efter att ha sett den här är på riktigt dum i huvudet. Filmen heter Stockhome av Riccardo Tagliabue.

...för dålig uppdatering, men jag har varit en flitig liten arbetsmyra. Nästa vecka blir dock lite lugnare förhoppningsvis, vilket betyder bättre bloggande. Imorgon lämnar jag mitt älskade Stockholm. Oroa er inte, det blir inte för gott, bara över helgen. Ska ut på landet där det inte finns någon fungerande internetuppkoppling. Ska dock bli skönt med lite välförtjänt vila. Får se om jag hinner slänga upp något imorgon innan jag drar, annars har jag ju såklart tidsinställt veckans bild på söndag. Trevlig helg.

Ett mycket trevligt hak på Söder är för mig en sådan självklarhet att jag inte ens kommit på, förrän nu, att tipsa om det. Matkultur är en del av miin vardag. Avslappnat ställe med god och annorlunda mat, väldigt basic inredning med en karibisk tvist på det hela. Väl värt ett besök.

Jag såg just en reklamfilm för nån burgare på Donken. Innan de presenterade själva burgaren så berättade speakern hur vi lever i landet lagom. Vi sticker ut lagom mycket och vi blir lagom arga osv. Det verkar som om McDonalds har förstått det där med Stockholm Syndromet. Det är just precis allt lagom jävla skit som triggar det. Man ska gå lagom fort, man ska tycka och tänka alldeles lagom. McDonalds vill sticka ut med sin burgare som är, om man ska tro reklamen, alldeles för stor för att vara lagom. Så låt mig dra en parallel för er som ännu inte förstått. Syndromet är i Stockholm så som den där hamburgaren är på Donken, stor, perfekt i fantasin, men i verkligheten håller den sig inte riktigt inom ramarna, men framförallt är den allt annat än lagom.

Min godispåse denna lördag fyller jag med en grymt god frukost bestående av ägg, bacon, färskpressad apelsinjuice, kaffe och smoothie, en promenad ute i det fantastiskt fina vädret, jobb, en god middag ikväll och Melodifestivalen. Jag brukar följa Melodifestivalen slaviskt, men i år har jag knappt brytt mig. Kan inte ens nämna alla deltagare. Det är helt enkelt inte lika bra längre. Det allra mesta är ren skit.

Jag blir bara förbannad på att det år efter år är exakt likadant. Det är samma artister som uppträder med låtar som låter nästan likadant som det de uppträdde med året innan. De ser likadana ut. Om någon gör något annorlunda går de sällan vidare för det är idioter som röstar. Melodifestivalen har blivit såååååå förutsägbar. Det är någon eller ett par danslåtar, något riktigt poppigt, någon singer songwriter, någon stark ballad, något rockigt och något lite mer otippat men med exakt samma sound som det otippade förra året.

En sak jag kom och tänka på igår var att om en politiker gör bort sig eller gör något som kritiseras i media så blir resultatet oftast att denne får uppleva massa påtryckningar att denne ska avgå tills dess att denne faktiskt gör just det. Varför sitter då Christer Björkman kvar på sin post? Han har fått mycket kritik de senaste åren, inte minst efter fiaskot i Eurovision förra året. Svaret är för att melodifestivalen är ingen demokrati (hur mycket han än vill få folk att tro det). Det ÄR en diktatur där han står som envåldshärskaren som blundar för verkligheten, lite som ledarna i de arabländer som uppmärksammats i media. Efter fiaskot förra året utlovades förändringar, och det enda som hänt är att det, om möjligt blivit ännu sämre.

Avsätt Christer Björkman. Han har suttit för länge. Melodifestivalen behöver nya perspektiv. Så mitt förslag är att vi i Sverige tar efter både Egypten och Libyen och på riktigt startar en revolution för att återfå kvaliteten i den festival som ligger oss så varmt om hjärtat. Dåliga tittarsiffror verkar ju inte ha någon effekt. Vi kan tom tälta utanför Christer Björkmans hem eller utanför Globen ikväll, allt för att han ska avgå. För han är precis som ledarna i dessa länder, blind för verkligheten och omgiven av jasägare. Som ni märker så tar syndromet även över mina åsikter om denna folkfest så det är nog dags att avrunda.

Anledningen att jag ändå tittar är för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det finns något beroendframkallande i detta fenomen. Avslutningsvis vill jag bara säga vad jag tror och hoppas ikväll. Men framförallt så önskar jag med hela mitt hjärta att varken Sara Varga eller Linda Bengtzing vinner, för då är det inte ens någon idé att vi skickar någon till Düsseldorf alls. Det kommer då bara bli en repeat av förra året.

Jag trampar hellre i en vattenpöl än halkar på en isfläck och landar i en vattenpöl. Stockholm är riktigt blött idag. Förhoppningsvis är det ett vårtecken och jag önskar med hela mitt hjärta att snön är helt borta imorgon, men vad är oddsen för det?

En tråktisdag och fettisdag som denna kräver mer än en semla för att liva upp. Den kräver ett bra tips. En ful och en gul är troligen en av Stockholms bästa kinakrogar. Deras dumpling är "to die for". Du kommer aldrig äta godare dumplings. De öppnade dessutom för lunch för inte så länge sedan. Sedan jag fick veta det har jag varit där flera gånger och alltid varit lika nöjd. Jag nästan skuttar därifrån av lycka för att maten är så god. Så detta är nog ett av de absolut bästa tipsen ni kommer få av mig. Ni kommer inte bli besvikna, lovar.

En sak som stör mig mer än alla puckon på gatorna i den här staden, är alla jävla fåglar på gatorna. Och då menar jag inte söta små domherrar eller bofinkar utan alla smutsiga duvor och måsar. De bara äter och skiter och flaxar upp med ett mission att komma så nära folk som möjligt utan att träffa dem. Jag hatar på riktigt deras existens på Stockholms alla torg. De är överallt. Gå förbi en hamburgebar, vilken som helst, och där är de (men de verkar ändå föredra Burger King för Segels torg är självklart den absolut värsta platsen). Fåglar hör hemma i skogen, till sjöss eller på en tallrik. Visserligen skulle jag aldrig äta dessa skitiga fåglar, men ni fattar. Mitt syndrom kickar in varje gång en duva flaxar upp i ansiktet på mig och varje gång önskar jag att det vore en lerduva som man kan skjuta ner. Det enda som är värre än dessa fåglar är idioterna som matar dem. Fattar inte folk att de inte hör hemma mitt i stan.

Kortfattat så har min vecka hittills sett ut så här. Glaskross, polissamtal, deadlines, total stress, galapremiär (Ritualen, grymt bra), jobb, jobb, jobb, stressen borta, andas ut, andas in, aw, vinfeber. Resten av veckan blir kortfattat så här. Gooood mat, film, tvätt, städ, promenad, vem vet.

Varje kväll när jag sitter på tåget hem från jobbet, så sitter jag där och nästan somnar eller somnar helt. Jag nickar till med huvudet, vaknar till när de ropar ut stationen och somnar igen innan dörrarna stängs vid samma station. Varje gång jag vaknar till undrar jag om jag vaknade av mina egna snarkningar (så vitt jag vet har detta ännu inte hänt). Det är en kamp mot sömnen. Jag mot tröttheten. Vinner det gör jag bara om jag vaknar i tid att inte missa min station. Än så länge står jag som obesegrad mästare i den kampen, men hela tiden ligger en tanke i bakhuvudet. Imorgon kanske är den första förlusten. Imorgon kanske jag åker för långt. Jag satsar hellre på att avancera och försöka att inte somna alls. För DET är en utmaning.

I fredags var ju jag och några kollegor ute och käkade. Vi var på Cloud Nine vid Norra Bantorget. Maten var god och servicen var väl lite förrvirrad, men det riktigt speciella med det här stället är att längst bak i restaurangen har de ett dessertrum. Så efter varmrätten fick vi ett bås där. Väggarna och sofforna var beklädda i turkos sammet och man kunde, om man ville, dra för en skir gardin för lite mer enskildhet. Himla mysigt, lite småporrigt men framför allt riktigt grymma desserter. Vi valde att ta in en av deras dessertmenyer. Då får man tre gudomlgt goda desserter och något mellan varje rätt. Så gillar man det lilla söta efter maten är det här "the place to be".