Stockholm Syndromet

När jag idag gick på tunnelbanan vid Slussen förväntade jag mig samma gamla trötta replik i högtalarna, dvs "se upp för dörrarna, dörrarna stängs". Istället fick jag höra ungefär såhär "Alldeles strax ska vi stänga dörrarna och åka vidare men innan det vill jag hälsa er alla välkomna in på detta tåg och välkomna in i värmen och kanske framför allt ljuset, till skillnad från den bitande kylan och mörkret där ute. Jag hoppas att ni ska få en trevlig resa och en fortsatt trevlig kväll och att ni har era nära och kära hos er." Hur glad blir man inte av ett sådant budskap. Medan han pratade gick jag genom vagnen, eftersom jag ville komma så långt bak i tåget som möjligt. Samtidigt tittade jag på alla jag passerade och det var inte en enda person som inte drog lite på mungiporna. Inte ens jag kunde låta bli att le. Det utropet gjorde min dag, som annars bara hade varit en helt vanlig och trött måndag.

Vissa dagar vill man bara sitta på tåget och "försvinna". Man ignorerar mer än gärna sin omgivning och man skiter fullständigt i vad folk pratar om. Ibland går detta jättebra. Sen finns det de dagar då det är en omöjlighet. Det samtal jag idag var tvungen att lyssna på på väg till jobbet, chockade mig. Jag var verkligen TVUNGEN att lyssna också eftersom de tre kärringar som pratade inte var tillräckligt normalbegåvade att prata i en normal samtalston.

De pratade om Gud, vilket jag egentligen inte är emot att man gör även om jag själv inte är troende, men det fanns inget normalt resonemang över huvud taget i detta samtal. De pratade om Gud som om det vore en människa, vilket gjorde att jag till en början inte ens lade märke till deras högljudda samtal. Det var först när de började läsa högt ur bibeln som jag insåg vad samtalet handlade om. Sen fortsatte samtalet med att en av kärringarna (den som lät mest efterbliven) berättade om hur hon tidigare varit drabbad av en ond ande som inte lät henne delta i samtal utan istället såg till att hon alltid var en passiv bisittare. Det var då Gud hade pratat med henne, ja hon sa "Gud pratade med mig", och den onda anden hade försvunnit och hon var nu delaktig i samtal, tack vare Gud. Jag undrar när Gud ska säga åt henne att hon behöver läggas in på dårhus.

Varje morgon när jag går den sista biten till jobbet och varje eftermiddag när jag är på väg hem har jag en nära döden upplevelse. Det är nämligen så att det går en cykelbana intill gångbanan. Dessa avskiljs med en heldragen linje i marken. En liten snutt av vägen är man dessutom tvungen att gå över i cykelbanan för att gångbanan är alldeles för smal. Att som gående passera linjen gör man på egen risk. Det finns inga garantier att man kommer fram levande. Anledningen till detta är att cyklisterna VILL döda de gående. De har något oförståeligt agg mot alla som inte cyklar. Om de kommer bakifrån så plingar de aldrig utan de bränner bara på så nära de kan. Om de kommer framifrån så kan man se hur ögonen på dem lyser upp samtidigt som de ökar farten och tar sikte mot en. De vill på riktigt göra gående illa. Detta vet jag eftersom att man inte ens är säker om man håller sig till gångbanan. De fullständigt skiter i den heldragna linjen och tar sig rätten att försöka erövra allt i sin väg. Så det enda man kan göra är att hoppa åt sidan samtidigt som hjärtat hoppar ett varv i bröstkorgen, och självklart peka finger, eller inombords iaf.

Varför gör de då detta? En teori är att de är sexuellt frustrerade eftersom deras könsdelar omöjligt kan fungera när de dagligen sitter på en cykel. En annan skulle kunna vara att..... nej, jag kommer inte på någon annan anledning. Det måste vara det.

Just nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Det är just när man är så trött som man bara vill komma hem. Man vill inte behöva tänka på hur man ska ta sig hem. Men det är även just då som SL ska jävlas med en. Det är då en resa som normalt tar 20 minuter tar en timme. Det är just då nåt pucko som tröttnat på livet bestämmer sig för att det bästa sättet att slippa sina problem är att hoppa framför ett tåg. Dessutom kommer puckot alltid på detta mitt i den värsta rusningen. Jag kan förstå att en person mår så dåligt att han/hon tycker att den enda utvägen är döden. Men jag kan på fullaste allvar inte förstå varför man vill förstöra för massor med främlingar när man gör detta.

Jag kan inte heller förstå SL:s sätt att informera om detta. Det är ju faktiskt en ren lögn som kommer upp på perrongernas displayer. Som alla vet brukar texten lyda ungefär "Pga en olyckshändelse är det stopp i trafiken mellan A och B. Bussar ersätter". I de allra flest fall är ju detta en total lögn. För det första är det sällan en olyckshändelse. För det andra så är det faktiskt inte stopp i all trafik. Det är bara stopp i SL:s trafik. Bilar och taxi funkar utmärkt. SL:s ersättningsbussar däremot funkar ungefär lika bra som tågtrafiken, dvs inte alls. Oftast kommer inte bussarna förrän tågen nästan börjar gå igen.

Jag tycker istället att texten på displayerna borde lyda "Pga att en tragisk människa bestämt sig för att avsluta sitt liv på värsta tänkbara sätt och gett en av våra chaufförer traumatiska minnen för livet så fungerar inte vår trafik för tillfället. Vi kan självklart upprepa detta meddelande varannan minut i högtalarna, men det är också det enda vi kommer att säga. Vi kan INTE svara på när trafiken kommer att rulla igen och vi kan INTE lova att du kommer på någon av de få ersättningsbussar som vi snart ska försöka få tag på. Vi kan bara skratta åt er medan ni står ute i kylan och fryser. Lycka till med att få tag i en taxi." Min gissning är dock att SL inte har någon anställd som är kompetent nog att skriva så många ord på en och samma gång.

Jag tycker att det är så fruktansvärt roligt med folk som irriterar sig på småsaker. Jag är ju själv lite av en mästare i ämnet. När andra gör det dock, blir det bara underhållande, till skillnad från när jag själv gör det. Då är det endast irriterande och jag kan ibland t.o.m. få lust att slå sönder något (jag lovar att det är syndromet). Men idag har jag skrattat mig igenom hela dagen.

En "småsak" som fick mig att skratta idag var på tåget hem. Kvinnan bredvid mig pratade i telefon. Hon talade i normalhög ton och eftersom jag satt bredvid hörde jag tydligt samtalets gång (vilket alla andra i vagnen också gjorde). Det är oerhört underhållande att folk pratar om i princip vad som helst i vilken miljö som helst. En gång hamnade jag brevid en fjortis som avslöjade i hennes samtal att hon blivit smittad med klamydia, och nej, hon varken viskade eller skämdes för detta. Men kvinnan idag berättade helt öppet om en relation hon precis avslutat, eller rättare sagt så var det han som hade avslutat relationen med henne. Först trodde jag att hon skulle börja gråta när hon berättade för sin vän på andra sidan luren att han hade föreslagit att de bara skulle vara vänner och dragit alla andra göra-slut-klyschor som finns. Men hon chockade mig när hon med arg röst sa att han inte var beredd att lämna sin fru för henne. Senare under samtalet kom det fram att hon själv var mitt uppe i en separation. Det framgick även var han kom ifrån, hur länge de känt varandra osv. Seriöst, vem pratar om sånt på tåget? Även om det var underhållande att lyssna på för mig som satt bredvid så förstår jag att hon måste känna sig arg, sviken och ensam.  Kanske var hon t.o.m. hämndlysten och hoppades på att hans fru skulle sitta på just det tåget och höra och förstå vem hon pratade om. Det är kanske inte min ensak att bry mig om detta, men om man pratar om sånt här på ett så oblygt sätt, så får man väl skylla sig själv om det dyker upp i en blogg senare under kvällen. Hon hade ju uppenbarligen inga problem med att folk hörde vad hon sa.

Om det är något som gör mig förbannad så är det alla snyltare runt om i stan och den värsta sorten är de som ska försöka smita med en genom spärren när man dragit kortet. Det händer visserligen inte mig speciellt ofta men det hände idag. Jag stod på Slussen och letade fram mitt kort i väskan. I ögonvrån ser jag en kille som går och lurar. Man märker på en gång, även om jag bara skymtade honom, att han är på jakt efter ett sätt att komma igenom spärren. När jag fått fram mitt kort och bara är någon meter ifrån spärren märker jag att han väldigt snabbt tar rygg på mig. Jag kommer då att tänka på en sak sambon sagt vid något tillfälle om vad han brukar göra. Så jag testade. När jag la kortet på plattan på spärren började jag med att stå så långt ifrån spärren att jag behövde sträcka på armen för att nå fram med kortet. Sedan gick jag igenom väldigt sakta och direkt när jag passerat stannade jag upp för att lägga ner kortet i väskan. Sedan log jag av skadeglädje och gick vidare. På detta sätt hade han alltså inte en chans att ta sig igenom. Även om han skulle gått precis bakom så skulle han blivit klämd av spärrdörrarna när jag stannade upp (vilket visserligen skulle varit ännu mer tillfredställande). Detta är verkligen en genialisk idé som funkar varje gång. Testa nästa gång ni stöter på en snyltare.

Imorse rullade tåget in på Centralen som vanligt. Jag satt som vanligt i min morgondvala och väntade på att kunna resa mig och gå av. Som vanligt var det kö ända in i gången. Tåget stannar, dörrarna öppnas och folk börjar gå av. Helt plötsligt hör jag på folks reaktioner att något har hänt. Jag vrider på huvudet och ser att flera personer står framåtböjda för att hjälpa en man upp. I vanliga fall hade jag nog trott att någon ramlat, men idag var jag typ 14 cm längre (pga mina nya kilklackar som jag införskaffade mig i helgen) och kunde se över folks huvuden, och vad ser jag om inte en man som åkt ner med ena benet mellan tåget och perongen. Det är typ min största skräck att råka ut för detta. Kanske för att jag är ganska liten och tror att om det hände mig så skulle nog HELA jag åka ner under tåget och inte kunna komma upp. När kön rört sig framåt och det blivit min tur att gå av så ser jag mannen luta sig med ena handen mot tåget och det enda han säger är aj, aj, aj samtidigt som han tar sig för benet. Tyckte sååå synd om honom. Som tur var hade någon snäll själ stannat för att se till att han var ok. Så jag gick vidare, men tog ett EXTRA stort steg när jag skulle på tuben.

Oj, vilken härlig dag jag har haft. Började med ett besök hos frisören. Därefter lite shopping. Sen en fika samt en lång promenad i Gamla stan och på Riddarholmen. Så himla mysigt att strosa runt på stadens gator en dag som denna. Snart väntar en god middag med gott vin.

Igår när jag var på väg hem så gick jag längs Folkungagatan och framför gick en man, typ 40+. Helt plötsligt går han in mot husen och blåser ut en snorkråka. Grose, tänker jag och knatar vidare. 20 meter senare gör han samma sak igen, bara det att nu hittar han en halv cigg på marken brevid snorkråkan som han plockar upp och tar med sig. Fy fan vad äckligt tänker jag nu och går snabbt förbi honom. Jag går vidare mot t-banan (Medborgarplatsen), ner för trappan, och in på tåget som precis rullat in. Tåget är knökfullt och jag får en plats precis vid dörren. Just när dörrarna ska stängas kommer HAN in och ställer sig brevid mig. Då jag stod och tittade ner i golvet så kände jag egentligen bara igen honom på den halva fimpen han bar i samma hand som systemetkassen. Jag kände mig lite äcklad att jag var tvungen att stå så nära en man som jag just sett och reagerat på på gatan. Men vad ska man göra. Tåget går och det enda jag tänker är att jag vill inte ens snudda vid hans jacka. Vad händer då, jo, tåget tvärbromsar och han trillar in i mig. Han ber om ursäkt samtidigt som han tar tag i stången på min andra sida. Bara det att han håller precis vid mitt huvud så jag måste ducka ordentligt för att inte vidröra honom.

I Gamla stan kliver en pappa på med en unge i barnvagn och en i handen. Dteta tvingar in äcklet längre in i vagnen vilket jag är VÄLDIGT tacksam för. Man märker att pappan är väldigt pedagogisk då han förklarar för den äldre sonen att han måste hålla i sig samt att när tåget stannar så måste han ställa sig intill pappan så att folk kan komma av. Äcklet verkar social och säger till det yngre barnet (som typ är bebis och ändå inte kan svara) att "vilken fin mössa du har. Det är väl pappa som valt den åt dig". Pappan svarar "Det är pappa som valt jackan i alla fall". Då utbrister äcklet glatt "Jaha, det är väl fan helt jävla, fucking underbart!!!" Pappan verkar nu känna sig väldigt obekväm och verkar inte vilja småprata med honom längre. Det blir tyst. Jag vet inte om det låter lika roligt när man läser det som det var att uppleva, för det var lite svårt att inte dra på mungiporna lite, men fan vilken fucking jävla lirare.

Herregud vilken vecka jag har haft. Det har varit galet mycket jobb, men som tur är har det varit lika galet kul som det varit mycket.

Lovade ju att berätta om helvetet att ta sig till jobbet i torsdags. Det var helt sjukt. Det var nämligen stopp i pendeltrafiken mellan Sumpan och Karlberg, vilket ledde till att ALLA skulle ta tuben. Mao var det väldigt mycket mer folk än vanligt både på pendeln, mellan pendeln och t-bana, på t-bana och mellan blå t-bana och grön t-bana på centralen. Men självklart började mitt syndrom redan hemma på morgonen när jag hörde på trafiknyheterna att det var stopp. Det är då man börjar hyperventilera och inser vad man har att vänta. Sen ringde sambon och berättade precis samma sak jag nyss hört, att det är stopp och tågen vänder i Sumpan. Sedan säger han en rolig sak. "Det var alldeles för mycket folk i Sumpan. Orkade inte med det, så jag vände och åkte tillbaka. Snart hemma igen. Åker senare istället." Fan vad jag skrattade, jag menar vem tar sig halvvägs till jobbet och vänder?

Ok, tillbaka till mig. Det som helt förbluffade mig i Sumpan (eller varje gång SL strular) är att om folk redan är försenade, varför tar de sig fram så jäkla sakta. Det var som att alla, ja jag menar ALLA, var 80+ och hade osynliga rullatorer. Jag kan ju omöjligen varit den enda som hade bråttom. Och varför ska folk reagera som om jag tränger mig i en kö, när jag försköker ta mig fram för att förhoppningsvis hinna med en tidigare tub än vad de uppenbarligen kommer att göra? Vägen mellan pendel och tub är INTE en kö, det är en trafikled med omkörningsrätt. Kom igen, hur skulle det se ut på motorvägen om alla som försökte köra om blev prejade istället. Jag tycker helt seriöst att SL borde införa filer för gångtrafikanter, precis som på motorvägen, så alla med osynliga (och synliga) rullatorer kan hålla höger medan de som faktiskt vill komma framåt kan gå på i 160. Men, det värsta med hela den här situationen är att det är bara oktober och man vet att detta snart är ett problem dagligen.

Tror jag hörde någonstans att väderprat är så populärt i vårt avlånga land att Sverige hamnar på en tredje plats när man undersökt hur vanligt väderkonversationer är i olika länder. Om jag kommer ihåg rätt så var det bara Storbritannien och Belgien som slog oss. Man brukar ju säga att när vi svenskar inte har nåt annat att prata om så pratar vi om vädret. Och idag har jag inget annat att konstatera än att det har blivit kallt och blåser jävligt mycket.

I morse hörde jag på Stockholmsnyheterna att man som stockholmare tydligen bara blir kontrollerad i lokaltrafiken var 130:e resa. Jag åker dagligen och kan med säkerhet säga att det kan omöjligen stämma. Detta skulle innebära att jag skulle bli kontrollerad en gång varannan månad, ungefär. Jag skulle nog snarare uppskatta siffran till var sjätte månad vilket då skulle vara närmare var 400:e resa. Ganska sjukt, eller hur. Nu ska de iaf utöka kontrollanterna så att det åtminstone inte ska löna sig att planka i ett halvår och sedan bara behöva pröjsa 1200kr när man åker fast. Tycka vad man vill om kontrollanterna, jag menar de flesta har ju seriösa attitydproblem, men jag glädjs åt att få se dem oftare. Eftersom jag betalar 700 pix varje månad så blir jag så galet skadeglad när de haffar nån kallsvettig idiot som tror att han/hon ska hinna av tåget innan de upptäcker honom/henne. Varje gång skrattar jag lite (läs. mycket) inombords. Och btw, han/hon hinner ALDRIG av, för de kan fan lukta sig till en plankare från andra sidan tåget.

Istället tycker jag att det är tragiskt att Sveriges vackraste stad nyligen blev väldigt mycket fulare. Dessutom tycker jag att det är viktigare att satsa på att de kommunikationer som redan finns fungerar och det gör de inte (behöver jag påminna någon om förra vintern). Så vad fan hjälper spårvagnen om man inte kan ta sig till den. Den enda anledningen jag kan komma på till att vi numera har spårvagn i Stockholm är att de måste varit fruktansvärt trötta på Göteborg och rymt till Sveriges framsida.

Tänk om du skulle flyga någonstans, går på flyget och får höra ett sånt här utrop. Skulle inte resan bli lite roligare då? Annars är det ju bara ett nödvändigt ont. Southwest Airlines verkar ha hajat hur man får nöjda kunder.