Stockholm Syndromet

Igår var det ju som alla redan vet total kaos i Stockholms lokaltrafik. Jag tror att jag ägnade halva dagen åt att ta mig till de olika ställen jag skulle till. Och det var verkligen en sådan dag där jag skulle till diverse olika ställen. Först Fridhemsplan på morgonen, sen till jobbet, därefter till Rådmansgatan för att till sist ta mig hem. Det var trots allt strul en väldigt lyckad dag med plåtning, champagneprovning, god mat och grymma viner. Allt detta i trevligt sällskap.

Idag blir det först ett frisörbesök och ikväll födelsedagsfest där man ska ha på sig något blått. Hörde jag en ursäkt att köpa något nytt? JAAAAA! Kommer bli jättekul. Ha en grym dag i solen nu.

Jag hörde ett så sjukt roligt samtal idag på väg till jobbet. Det var en tjej och en kille båda runt 12-13 år som satt mittemot mig på tuben och pratade om skolan. Killen berättade att han skulle få titta på blod på en lektion i ett sånt där stetoskop. Tjejen rättade honom och sa "Du menar mikroskop?" "Ja, just det." svarar han. Hon fortsätter då att berätta om hennes astronomilektion varpå han avbryter henne för att säga att han minsann har ett mikroskop hemma. Hon ser nu lite frågande ut och verkar inte riktigt förstå sammanhanget. Då säger han "Du vet, ett sånt mikroskop som man tittar på stjärnor med." Hon rättar honom ännu en gång och säger "Nej, DET är ett stetoskop".

Haha, det var så svårt att hålla sig för skratt. Jag skrattar nog fortfarande lite inombords. Undrar om de tänkte försöka lyssna på stjärnornas hjärtslag, eller så var de bara lika morgontrötta som jag.

Jag har ett problem. Det återkommer VARJE lördag av olika anledningar, så nu tänkte jag att jag ska lätta mitt hjärta lite. Problemet består av att jag går upp på morgonen, tänker på allt jag skulle behöva göra under dagen. Det kan tex vara handla, städa, diverse ärenden eller/och motionera. Därefter äter jag oftast frukost, vilket brukar resultera i ett stökigt kök och ytterligare en sak jag måste ta itu med under dagen. Just idag, eller egentligen nästan alltid, skulle jag behöva göra ALLT ovanstående.

Efter frukosten sätter jag mig oftast vid datorn och slösurfar eller dylikt, kanske skriver ett blogginlägg (som nu). Jag tänker ALLTID att jag bara ska sitta till max någon tid. När den tiden har passerat brukar ångesten krypa på. Jag tänker då extra mycket på allt som ska göras, fortfarande sittandes med datorn i knäet. Jag tänker så hårt på allt som ska göras att jag på riktigt tror att det kommer göra sig självt. Jag tror att om jag tänker tillräckligt mycket på det så kommer kylen magiskt bli fylld, lägenheten magiskt bli ren osv osv. Detta har dock, till min stora besvikelse, aldrig hänt.

Ändå sitter jag varje lördag och hoppas, önskar och tänker tills det att jag inser att jag nog måste ta tag i skiten själv. Och då har minst halva dagen gått och det har oftast börjat bli mörkt (åtminstone den här årstiden) och jag har sån otrolig ångest att jag inte gjort det tidigare under dagen så att jag kunnat ha hela dagen kvar att göra roligare saker. Så för er som tycker att söndagsångesten är jobbig, kan jag berätta att lördagsångesten är fan så mycket värre. Men jag lär mig aldrig och DET gör mig förbannad. Jag SKA ändra på detta. Men, jag börjar nog nästa lördag.

Äntligen är det fredag. Nu kanske man kan få en chans till lite väl behövd vila. Kvällen består endast av fredagsmys. När jag stod och väntade på tåget efter jobbet kom jag på mig själv i mitt konstanta gäspande. Då kom jag att tänka på en insändare jag läste i Metro igår. Personen tyckte att det var äckligt och oförskämt att folk gäspade offentligt utan att hålla för munnen och att det var väldigt jobbigt att stirra ner i folks halsar medan de gäspade. Min första tanke när jag läste detta var att det finns en väldigt enkel lösning på dett problem. Titta inte rakt in i folks munnar! Så medvetet, när jag stod på perrongen och gäspade, höll jag INTE för munnen. Inte bara för att jävlas, utan även för jag troligtvis var alldeles för trött för att lyfta handen till munnen.

Hej som född GBGare så har jag en del att säga;-).....jag älskar STHLM, vilken stad slår utbudet?..Alltid något att göra...alltid något på gång...MEN, efter att ha bott 5 år i Australien så fick jag en chock att komma hem... vi är bra på mycket, trygga Sverige. Vad vi tyvärr fallerar på är förmågan att vara humana, glada och spontana....vi måste planera två veckor i förtid för att bjuda hem grannen på middag...allt måste vara perfekt...kallt klimat? Vad beror det på?.....Jag får för mig att svenskar är lättsamma och öppenhjärtliga personer när de väl fått alkohol i sig, men nyktra, vad händer då? Kan vi inte få fram den blygsamma glade svensken ändå, utan en massa alkohol?:-)...Jag vet att vi inte menar att se ut som döda fiskar på tunnelbanan, jag vet, jag är en av dem...jag sitter där, jag vet, jag är en av de "gråa" intetsägande personerna som bara vill komma fram... till jobbet, till karriären, till livet....:-)

Hej, annan kollega här.
Undviker stan när jag inte är full, eller på väg att bli.
Varför?
Vet inte. Kanske för att att jag är en tragisk stackare som inte pallar träffa folk nyktert.
Eller för att jag lever i en dröm där folk hälsar, kramas i stora lass.
Snälla ni. Säg hej.

Jag tog mig friheten att skriva om låten "Mikrofonkåt" (tänk Septembers version). Ok, den kanske inte hamnar på någon topplista, men ändå.

Efter en riktig brakfrukost bestående av kaffe, fattiga riddare och marängsviss har jag nu piggnat till lite. Vi var igår fem personer som hoppade över den traditionella after worken och lämnade Söder. Istället begav vi oss till Vasastan och restaurangen Mården. Fram till att vi kom dit var det bara jag som visste vart vi skulle och alla var självklart nyfikna och gissade hela vägen från Slussen. Väl där njöt vi av goda drinkar, en fantastiskt god middag och självklart gott vin. Efter middagen gick vi ett par kvarter ner på Tulegatan för att ta några glas till på Republik. Det var en himla trevlig kväll och för en gång skull valde jag att sluta på topp och ta mig hem i tid.

Det som faktiskt höll mig vaken på tåget hem var två par som fascinerade mig nåt helt otroligt. På ena sidan gången satt ett par i 60-65 års åldern. De sitter mittemot varandra och pratar knappt med varandra, men man förstår ändå att de hör ihop. Då och då säger de något till varandra bara för att de inte klarar av tystnaden, men de startar aldrig en diskussion. Det är ett typiskt "Svensson-par", dvs ganska uttråkade, lite trötta på varandra och tydligt obekväma.

På den andra sidan gången sitter ett annant par i 50-55 års åldern. De är tydligt alkoholpåverkade och verkar ganska vana vid att vara just det. De sitter brevid varandra med armarna runt varandra. De viskar saker i varandras öron då de lyckas slita sina läppar från den andres. De hånglar verkligen som tonåringar. De är fulla som stryk, passionerade och kåta.

Och strax bakom dessa två par, som till synes är varandras motsatser, sitter jag och funderar på vilken av dessa relationer som är mest önskvärd, den trygga men tråkiga eller den alkoliserade men passionerade. Jag vill nog ha lite av båda, fast inte alkoliserad och tråkig. Det vore faktiskt värdelöst.

En morgon som denna, när man kämpat sig igenom puckelpisten som blivit Stockholms gator, kommer in på kontoret bara för att inse att man måste kämpa sig igenom samma puckelpist på väg hem. Vad kan man säga? Det är måndag.

Det var nu några dagar sedan jag bloggade. Jag har helt enkelt varit ute och upplevt staden som jag bloggar om. Ikväll dock blir det fredagsmys i TV-soffan. Ska alldeles strax äta en god middag som står i ugnen. Sen blir det nog Wall Street. Jag ska inte dra dit alltså, jag ska se filmen. Imorgon blir lite halvhektisk, men förhoppningsvis lyckas jag få till ett inlägg ändå. Annars blir det desto mer på söndag.

Alldeles strax börjar den nya säsongen av Solsidan och det kan ju lysa upp vilken dag som helst, tom idag som annars varit fylld av regn och tristess. Som jag har längtat efter detta. Så nu är det bara att bänka sig framför tv:n med en skål popcorn så är min söndagkväll gjord.

Det som igår började som en vanlig arbetsdag, fortsatte sedan på Hjördis, för att vi skulle inse hur hungriga vi var och drog hem till en kollega för att äta pasta. Där var vi i några timmar allteftersom en efter en droppade av. När det bara var fyra av oss kvar (vi var ca 15 från början) gick vi vidare längs Åsögatan till Nada för att avrunda med ett glas skumpa. Det var en fantastiskt rolig kväll, helt fri från syndrom. Det är så lustigt att jag aldrig kommer hem innan kl. 02 när jag ska på aw, men det är väl bara ett tecken på hur kul man har.

Nu ska jag försöka jobba bort baksmällan så att jag kan följa med på fika hos sambons mormor. Borde nog handla lite också så att jag kan få en ordentlig tacomiddag ikväll. Tacos är nog den bästa bakismaten. Så vet ni.

Januari måste vara den absolut tråkigaste månaden på hela året. Vädret är piss, det är mörkt, det är grått, SL strular nästan jämnt, ja listan kan göras oändligt lång. Dessutom följs januari av februari vilket inte gör saken bättre. Jag letar och jag letar, men jag hittar ingen inspiration. Så jag välkomnar nu alla tips på ämnen att skriva om. Förslag?

De flesta jag mött både igår och idag som faktiskt tittat upp från marken där deras blick annars varit som fastetsad, har sett totalt skräckslagna ut. De har haft ett oroligt uttryck i ansiktet, ungefär som om jag gått runt med något slags vapen i händerna (vilket jag inte har gjort). Det krävde att jag mötte typ 2-3 personer innan jag insåg vad deras rädsla berodde på. Det har ju blivit halt som fan efter helgens regn och de är ju rädda att ramla och slå ihjäl sig. Ville bara varna er så att ni vet det om ni stöter på någon som ser livrädd ut. Det ät INTE er de är rädda för, det är isen. Så vet ni.

Vissa dagar vaknar man upp som vanligt, känner sig som vanligt och beter sig som vanligt, men ändå känns allt konstigt. Idag var en sån dag. Ju närmare kontoret jag kom imorse desto ödsligare blev min omgivning. Det är sällan man uppfattar Stockholm som tyst, men idag gjorde jag det. Jag började tom tveka på vilken dag det var, trodde att det var söndag (vilket det var för många). Jag tänkte tom tanken att alla andra kanske lyssnat/sett på nyheterna och fått nåt meddelande om att luften var giftig och man skulle hålla sig inne, och att det bara var jag och några enstaka satar till som missat detta och snart skulle dö. Men det visade sig, tack och lov, att det inte stämde. Det var bara många som varit tillräckligt smarta att ta semester för att få långhelg. Skönt för dem och bra för mig. Det fanns ju på så sätt många färre att irritera sig på idag då. Ha nu en grym fredagskväll alla.

Gårdagen bjöd på en riktigt soft AW med en kollega. Jag tänker hålla lite på att berätta var vi var. Kolla in på tisdag istället om du är nyfiken. Det blir nämligen nästa tisdagstips. Sjukt kul hade vi iaf och det bästa tecknet på det är väl att vi var de första där och de sista att gå. Det var en kväll fylld av skratt, skitsnack god mat och en jäkla massa alkohol. Pga detta har dagen idag varit lite seg. Men, men, jag ska väl pallra mig upp och fixa middag snart.

Läste den HÄR artikeln för nån dag sedan och blev helt bestört. Ska vi inte ens få vara -08:or längre? Det borde ju vara identitetskränkande att plocka bort riktnumret. Nu är det visserligen inte bestämt än, men om förslaget ens blir ett alternativ längre fram så kommer åtminstone jag ta strid för att få behålla 08.

Gårdagskvällen var som förväntat lyckad, vilket känns idag. Vi avnjöt en god middag, drack goda viner och spelade ett quiz om året som gått. När tolvslaget närmade sig gick vi ut och tittade på fyverkerierna och skålade med skumpa. Årets första dag har spenderats i TV-soffan. Traditionsenligt har vi nu sett Ivanhoe och snart blir det mer film. Hoppas ert nyårsfirande var fantastiskt.

Stockholm Syndromet finns nu även på bloggtoppen. Länken hittar du i menyraden till vänster. Även på bloggportalen hittar du den numera. Nu måste jag gå ner och hämta tvätten och sen ska jag åka och trängas i matbutiken med alla andra. Ångest.