Stockholm Syndromet

Varje morgon när jag går den sista biten till jobbet och varje eftermiddag när jag är på väg hem har jag en nära döden upplevelse. Det är nämligen så att det går en cykelbana intill gångbanan. Dessa avskiljs med en heldragen linje i marken. En liten snutt av vägen är man dessutom tvungen att gå över i cykelbanan för att gångbanan är alldeles för smal. Att som gående passera linjen gör man på egen risk. Det finns inga garantier att man kommer fram levande. Anledningen till detta är att cyklisterna VILL döda de gående. De har något oförståeligt agg mot alla som inte cyklar. Om de kommer bakifrån så plingar de aldrig utan de bränner bara på så nära de kan. Om de kommer framifrån så kan man se hur ögonen på dem lyser upp samtidigt som de ökar farten och tar sikte mot en. De vill på riktigt göra gående illa. Detta vet jag eftersom att man inte ens är säker om man håller sig till gångbanan. De fullständigt skiter i den heldragna linjen och tar sig rätten att försöka erövra allt i sin väg. Så det enda man kan göra är att hoppa åt sidan samtidigt som hjärtat hoppar ett varv i bröstkorgen, och självklart peka finger, eller inombords iaf.

Varför gör de då detta? En teori är att de är sexuellt frustrerade eftersom deras könsdelar omöjligt kan fungera när de dagligen sitter på en cykel. En annan skulle kunna vara att..... nej, jag kommer inte på någon annan anledning. Det måste vara det.