Stockholm Syndromet

Min godispåse denna lördag fyller jag med en grymt god frukost bestående av ägg, bacon, färskpressad apelsinjuice, kaffe och smoothie, en promenad ute i det fantastiskt fina vädret, jobb, en god middag ikväll och Melodifestivalen. Jag brukar följa Melodifestivalen slaviskt, men i år har jag knappt brytt mig. Kan inte ens nämna alla deltagare. Det är helt enkelt inte lika bra längre. Det allra mesta är ren skit.

Jag blir bara förbannad på att det år efter år är exakt likadant. Det är samma artister som uppträder med låtar som låter nästan likadant som det de uppträdde med året innan. De ser likadana ut. Om någon gör något annorlunda går de sällan vidare för det är idioter som röstar. Melodifestivalen har blivit såååååå förutsägbar. Det är någon eller ett par danslåtar, något riktigt poppigt, någon singer songwriter, någon stark ballad, något rockigt och något lite mer otippat men med exakt samma sound som det otippade förra året.

En sak jag kom och tänka på igår var att om en politiker gör bort sig eller gör något som kritiseras i media så blir resultatet oftast att denne får uppleva massa påtryckningar att denne ska avgå tills dess att denne faktiskt gör just det. Varför sitter då Christer Björkman kvar på sin post? Han har fått mycket kritik de senaste åren, inte minst efter fiaskot i Eurovision förra året. Svaret är för att melodifestivalen är ingen demokrati (hur mycket han än vill få folk att tro det). Det ÄR en diktatur där han står som envåldshärskaren som blundar för verkligheten, lite som ledarna i de arabländer som uppmärksammats i media. Efter fiaskot förra året utlovades förändringar, och det enda som hänt är att det, om möjligt blivit ännu sämre.

Avsätt Christer Björkman. Han har suttit för länge. Melodifestivalen behöver nya perspektiv. Så mitt förslag är att vi i Sverige tar efter både Egypten och Libyen och på riktigt startar en revolution för att återfå kvaliteten i den festival som ligger oss så varmt om hjärtat. Dåliga tittarsiffror verkar ju inte ha någon effekt. Vi kan tom tälta utanför Christer Björkmans hem eller utanför Globen ikväll, allt för att han ska avgå. För han är precis som ledarna i dessa länder, blind för verkligheten och omgiven av jasägare. Som ni märker så tar syndromet även över mina åsikter om denna folkfest så det är nog dags att avrunda.

Anledningen att jag ändå tittar är för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det finns något beroendframkallande i detta fenomen. Avslutningsvis vill jag bara säga vad jag tror och hoppas ikväll. Men framförallt så önskar jag med hela mitt hjärta att varken Sara Varga eller Linda Bengtzing vinner, för då är det inte ens någon idé att vi skickar någon till Düsseldorf alls. Det kommer då bara bli en repeat av förra året.