Att alltid ha rätt
Jag ska försöka klargöra vad min teori om syndromet är. För att kunna få syndromet måste du ha vistats i eller runt staden en längre period. Du kan alltså inte smittas som turist eller kortvarig besökare i Stockholm. Hur lång tid det tar innan man smittas är dock väldigt individuellt. Det beror helt enkelt på hur lättpåverkad man är av sin omgivning. Det är nämligen omgivningen man får smittan av, men lägg ner munskydd, handdesinfektion och förkylningstabletter. Det är inte den typen av sjukdom. Syndromet sitter endast i huvudet. Där sitter det som ett virus som etsat sig fast och större delen av tiden vet man inte ens om att man drabbats och då inte heller att man bör söka hjälp.
Eller va fan, hjälp finns inte att få. Det enda som hjälper är att flytta ut på landet. För faktum är att det som triggar syndromet är vissa stressfaktorer som endast finns i Stockholm. Då menar jag inte den typen av faktorer som får oss människor att bli utbrända på jobbet, utan det är de minsta, mest obetydliga sakerna du kan tänka dig. Det är dessa faktorer som gav dig syndromet från början och det är dessa faktorer som får dig att vilja skrika så högt du kan (och gärna lägga dig ner på marken och sprattla med både ben och armar som en treåring). Men det gör man inte för man är svensk och har fått lära sig att rulla med ögonen och sucka högt är minst lika effektfullt.
Faktorerna som triggar syndromet då. Det är dessa enskilda exempel jag kommer att skriva om (ur ett syndromdrabbat perspektiv) och därför vill jag inte avslöja för mycket, men kärringar och tröga, gärna ouppfostrade människor är ofta de som triggar mitt syndrom. Det som då händer med mig är att jag blir irriterad, det kryper lite i kroppen, jag känner för att skrika och jag får en ond blick. Direkt efter dock, så växer alltid egot lite. Det är nämligen då jag inser att jag gör ALDRIG fel. Misstagen i min vardag begås ALLTID av andra. Därför känns det inte som syndromet är något som drabbat mig, utan det känns mer som en välsignelse. Det är ju så skönt att alltid ha rätt.
Eller va fan, hjälp finns inte att få. Det enda som hjälper är att flytta ut på landet. För faktum är att det som triggar syndromet är vissa stressfaktorer som endast finns i Stockholm. Då menar jag inte den typen av faktorer som får oss människor att bli utbrända på jobbet, utan det är de minsta, mest obetydliga sakerna du kan tänka dig. Det är dessa faktorer som gav dig syndromet från början och det är dessa faktorer som får dig att vilja skrika så högt du kan (och gärna lägga dig ner på marken och sprattla med både ben och armar som en treåring). Men det gör man inte för man är svensk och har fått lära sig att rulla med ögonen och sucka högt är minst lika effektfullt.
Faktorerna som triggar syndromet då. Det är dessa enskilda exempel jag kommer att skriva om (ur ett syndromdrabbat perspektiv) och därför vill jag inte avslöja för mycket, men kärringar och tröga, gärna ouppfostrade människor är ofta de som triggar mitt syndrom. Det som då händer med mig är att jag blir irriterad, det kryper lite i kroppen, jag känner för att skrika och jag får en ond blick. Direkt efter dock, så växer alltid egot lite. Det är nämligen då jag inser att jag gör ALDRIG fel. Misstagen i min vardag begås ALLTID av andra. Därför känns det inte som syndromet är något som drabbat mig, utan det känns mer som en välsignelse. Det är ju så skönt att alltid ha rätt.
Kommentarer
Trackback
