Stockholm Syndromet

När jag kom hem från jobbet idag berättade sambon om en incident som inträffade på centralen i eftermiddags när han var på väg hem från jobbet. Det han berättade gör mig både förbannad men också stolt. Tydligen stod en man på perrongen och skrek som ett galet psykfall på ett gäng tjejer i yngre tonåren. Med sig hade han sin dotter som var runt samma ålder som ungdomarna, och hon stod väl mest och skämdes för sin pappas beteende. Tjejerna han gormade på var uppenbart rädda och en av dem började gråta. Det tål att nämnas att detta var mitt i rusningen, så perrongen var full med folk.

Om du lever i en bubbla så tänker du nu att det säkert var jättemånga som grep in. Om du lever i Stockholm så vet du bättre. Av alla dessa människor, som gladeligen står och beundrar denna föreställning som utspelar sig framför dem, så är det endast två som ingriper. Den första är min sambo och den andra är en pundare som man ofta ser runtom i stan. De gick fram och försökte lugna ner mannen. Jag blir så fruktansvärt stolt att jag har en så pålitlig, väluppfostrad och omtänksam man. En salut till honom.

Det som gör mig så fruktansvärt förbannad dock är att det som är så självklart för honom är lika osjälvklart för andra. Vad som utspelade sig har egentligen ingen som helst betydelse. Det hade lika gärna kunna vara ett våldtäktsförsök eller ett slagsmål. Folk hade reagerat exakt likadant, dvs inte reagerat alls. De tittar gärna, så att de kan berätta när de kommer hem att DE har varit med om något förskräckligt. Vilka jävla avskum folk kan vara. Jag menar, om jag skulle vara ute på stan (utan min sambo) och råka ut för nåt psykfall som vill mig illa, vem ska då hjälpa mig? Ska jag behöva lita på att pundarna på plattan kommer till min undsättning? Är DET rimligt? Är det det Stockholm man vill leva i?