Stockholm Syndromet

Jag tog mig friheten att skriva om låten "Mikrofonkåt" (tänk Septembers version). Ok, den kanske inte hamnar på någon topplista, men ändå.

I onsdags fick jag en underbar start på dagen. När jag gick upp och gick ut i vardagsrummet möttes jag av den här utsikten, en fantastisk soluppgång i himmelens alla färger.

Efter en riktig brakfrukost bestående av kaffe, fattiga riddare och marängsviss har jag nu piggnat till lite. Vi var igår fem personer som hoppade över den traditionella after worken och lämnade Söder. Istället begav vi oss till Vasastan och restaurangen Mården. Fram till att vi kom dit var det bara jag som visste vart vi skulle och alla var självklart nyfikna och gissade hela vägen från Slussen. Väl där njöt vi av goda drinkar, en fantastiskt god middag och självklart gott vin. Efter middagen gick vi ett par kvarter ner på Tulegatan för att ta några glas till på Republik. Det var en himla trevlig kväll och för en gång skull valde jag att sluta på topp och ta mig hem i tid.

Det som faktiskt höll mig vaken på tåget hem var två par som fascinerade mig nåt helt otroligt. På ena sidan gången satt ett par i 60-65 års åldern. De sitter mittemot varandra och pratar knappt med varandra, men man förstår ändå att de hör ihop. Då och då säger de något till varandra bara för att de inte klarar av tystnaden, men de startar aldrig en diskussion. Det är ett typiskt "Svensson-par", dvs ganska uttråkade, lite trötta på varandra och tydligt obekväma.

På den andra sidan gången sitter ett annant par i 50-55 års åldern. De är tydligt alkoholpåverkade och verkar ganska vana vid att vara just det. De sitter brevid varandra med armarna runt varandra. De viskar saker i varandras öron då de lyckas slita sina läppar från den andres. De hånglar verkligen som tonåringar. De är fulla som stryk, passionerade och kåta.

Och strax bakom dessa två par, som till synes är varandras motsatser, sitter jag och funderar på vilken av dessa relationer som är mest önskvärd, den trygga men tråkiga eller den alkoliserade men passionerade. Jag vill nog ha lite av båda, fast inte alkoliserad och tråkig. Det vore faktiskt värdelöst.

Imorse inleddes tunnelbaneförarnas strejk och deras förhoppningar var/är att få toapauser och slippa jobba mer än 5 timmar i sträck utan paus. Läste nyss den HÄR artikeln om ärendet. Som jag ser det är det två saker som stör mig. Det första är att deras krav inte bara uppfylls på en gång. Det är ju faktiskt inte så att det de begär är helt orimligt. Det är faktiskt ganska basic.

Det andra är att om man nu ska gå ut i strejk, ska det inte märkas då? När jag hörde om detta imorse tänkte jag "Oh, helvete. Det kommer vara helt galet mycket folk på tuben idag. Kaos." Bara det att det var inte alls så. Jag fick varken trängas eller vänta mer än 1 minut. Och samma sak på hemvägen. Om man går ut i strejk får man väl fan se till att det märks. Gör det med buller och bång. Se till att det blir jävligt jobbigt för resenärerna så att de ringer och klagar. Då blir det nog fart på arbetsgivarna ska ni se. Detta kan nog bli den minst effektfulla strejken jag hört talas om.

Pga att jag igår tog en det-är-löning-så-vi-tar-en-spontan-after-work-som-ledde-till-middag-och-sen-hemkomst-kväll så missade jag att lägga upp gårdagens Tisdagstips. Så det får bli ett onsdagstips istället. Tom den 20 februari kan man gå och se Kinas terracottaarmé på Östasiatiska museet. Personligen kommer jag att ta det här tipset på allvar och försöka pressa in ett besök i helgen.

Jag har kommit på att syndromet ger mig tvångstankar, så lägg till det på listan över symtom. Jag kom på detta när jag var på väg hem idag. Jag satt på tåget och såg mig omkring. De flesta omkring mig satt och stirrade ut i tomma intet, ner i golvet eller lekte med mobilen. Några få satt och läste något. Det var så tyst som det nästan aldrig blir på tåg i Stockholm. Det enda som egentligen lät mycket var själva tåget. Jag fick då en otrolig lust att bryta tystnaden och bara skrika något rakt ut, högt och tydligt.

Problemet sen blev att jag kunde inte komma på något bra att skrika. Skulle jag bara rabbla skällsord så folk tror att jag har Tourettes, eller något roligt, eller något snuskigt, eller rent av bara AAAAAAAAAHHH!!!!! Men som sagt kunde jag inte bestämma mig så det fick förbli tyst. Istället satt jag och tänkte på hur roligt det hade varit att se folks reaktioner OM jag hade gjort det.

En morgon som denna, när man kämpat sig igenom puckelpisten som blivit Stockholms gator, kommer in på kontoret bara för att inse att man måste kämpa sig igenom samma puckelpist på väg hem. Vad kan man säga? Det är måndag.

Stockholm Syndromet är en blogg som i första hand riktar sig till de som kan  skratta åt alla de banala i-lands problem som tas upp här. Eventuellt krävs det en viss intelligensnivå för att kunna ta det med en nypa salt och se humorn och ironin i inläggen, men de allra flesta uppnår denna relativt låga nivå.

I andra hand är den till för de som blir provocerade av vad som skrivs, de som tar det på blodigt allvar och på riktigt tror att jag bakom bloggen är konstant arg och att jag försöker framstå som en blomstrande individ.

Oavsett hur man reagerar på det man läser säger jag grattis. Grattis för att du reagerar överhuvudtaget. Jag bryr mig inte om du skrattar, gråter eller blir fly förbannad, bara ATT du reagerar på det du läser ger mig tillfredställelse. Om du sen reagerar i din egen tystnad eller i kommentarsfältet spelar ingen större roll. Även om jag självklart uppskattar kommentarerna så är det just tystnaden som ÄR Stockholm Syndromet.  Man upplever helt enkelt att någon bryter mot de oskrivna reglerna i Stockholm vilket får en att koka inombords men man säger inte ett ord till den eller de det berör, utan man går istället hem och det första man säger när man kommer innanför dörren är "vet du vilken idiot jag stötte på idag".

Självklart beter sig inte alla stockholmare så här, bara de som är smittade med syndromet. Det är först då man irriterar sig orimligt mycket på folk i sin omgivning. Det är först då man reagerar i sin egen tystnad. Det är först då den lilla djävulen på axeln börjar viska i ens öra och det är först då man startar en blogg som heter Stockholm Syndromet.

Det var nu några dagar sedan jag bloggade. Jag har helt enkelt varit ute och upplevt staden som jag bloggar om. Ikväll dock blir det fredagsmys i TV-soffan. Ska alldeles strax äta en god middag som står i ugnen. Sen blir det nog Wall Street. Jag ska inte dra dit alltså, jag ska se filmen. Imorgon blir lite halvhektisk, men förhoppningsvis lyckas jag få till ett inlägg ändå. Annars blir det desto mer på söndag.

Fåfäng som jag är så går jag och fixar mina naglar med jämna mellanrum. Och stockholmare som jag är så är bara det bästa gott nog. Därför går jag till Bra Snygg på Bondegatan. Så där har ni det, den bästa nagelsalongen i Stockholm, och den som påstår något annat ljuger.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga till er. Jag skulle kunna berätta om alla onda tankar jag haft om er idag. Jag skulle kunna berätta att jag önskar er all smärta i världen. Jag skulle kunna berätta om alla de sätt jag önskat döda er. Jag skulle kunna berätta om alla de känslor av ilska, uppgivenhet, hopplöshet och orkeslöshet jag kände när jag kom in på kontoret imorse endast för att upptäcka att ni återigen snott min dator som jag bara fick ha några få dagar. Jag skulle kunna berätta om det lidande jag önskar era familjer. Jag skulle kunna berätta om mina tankar om att ni alla ska få cancer och dö, plågsamt. Men det tänker jag inte berätta. Jag tänker bara säga att jag hatar er, av hela mitt hjärta. Ni förtjänar inte att leva. Jag hoppas att resten av era patetiska liv suger lika mycket som min dag idag har gjort och att ni aldrig blir lyckliga.

Alldeles strax börjar den nya säsongen av Solsidan och det kan ju lysa upp vilken dag som helst, tom idag som annars varit fylld av regn och tristess. Som jag har längtat efter detta. Så nu är det bara att bänka sig framför tv:n med en skål popcorn så är min söndagkväll gjord.

En sak som en kollega som inte är från Stockholm uppmärksammade mig på för ett tag sen är att stockholmare gärna avslutar eller förkortar ord så att de får ändelsen -is. Medis, Rålis, avis osv. Jag har tidigare aldrig ens reflekterat över detta ooch vet inte ens med säkerhet om det är ett Stockholmsfenomen eller om det förekommer på andra ställen i Sverige, men jag tycker att det är väldigt fascinerande om det är så. För jag tror ändå att en av de saker som kännetecknar en stockholmare är sättet vi pratar på och framförallt slangen vi använder. Med det sagt vill jag bara säga att stället vi var på igår heter Hjördis på riktigt och is är fortfarande något som kyler ner våra drinkar och våra gator, ifall ni trodde något annat.

Det som igår började som en vanlig arbetsdag, fortsatte sedan på Hjördis, för att vi skulle inse hur hungriga vi var och drog hem till en kollega för att äta pasta. Där var vi i några timmar allteftersom en efter en droppade av. När det bara var fyra av oss kvar (vi var ca 15 från början) gick vi vidare längs Åsögatan till Nada för att avrunda med ett glas skumpa. Det var en fantastiskt rolig kväll, helt fri från syndrom. Det är så lustigt att jag aldrig kommer hem innan kl. 02 när jag ska på aw, men det är väl bara ett tecken på hur kul man har.

Nu ska jag försöka jobba bort baksmällan så att jag kan följa med på fika hos sambons mormor. Borde nog handla lite också så att jag kan få en ordentlig tacomiddag ikväll. Tacos är nog den bästa bakismaten. Så vet ni.

På väg hem idag när jag kom in med tuben till Centralen och försöker skynda mig lite, dels för att jag faktiskt har lite bråttom och dels för att jag avskyr Centralen och oftast försöker springa förbi den platsen illa kvickt, så är där en kärring. Hon var visserligen inte äldre än 40, men hennes beteende gjorde att hon helt klart klassas som kärring. Hon dyker upp som från ingenstans alldeles innan rulltrappan, tränger sig före, ställer sig på den högra sidan en kort stund, tittat lite nonchalant bakåt, ser att jag kommer och att jag är på väg att passera henne, går ut i den vänstra sidan alldeles precis framför mig och går uppåt i en lunkande takt.

Seriöst. Jag förstår inte detta beteende. Hon hade uppenbarligen inte bråttom eftersom jag gick om henne så fort jag kommit upp för rulltrappan. Hon såg att jag kom gående, inga tvivel om det, och valde ändå att gå ut i min väg. Varför ska folk "gå ur sin väg" för att ställa sig mitt i någon annans? Det är så ologiskt. Det är just denna typ av beteende som kan framkalla ett ordentligt syndrom. Jag blir så arg att jag inte hittar ord, åtminstone inte sådana ord som är tillräckligt rumsrena för att kunna publicera. Det är människor som henne som är anledningen till att syndromet finns. Kanske borde jag då tacka henne eftersom bloggen inte funnits utan henne, men det skiter jag i. Hon förtjänar inget tack. Men om jag ser henne igen ska jag se till att "tacka" henne.

Januari måste vara den absolut tråkigaste månaden på hela året. Vädret är piss, det är mörkt, det är grått, SL strular nästan jämnt, ja listan kan göras oändligt lång. Dessutom följs januari av februari vilket inte gör saken bättre. Jag letar och jag letar, men jag hittar ingen inspiration. Så jag välkomnar nu alla tips på ämnen att skriva om. Förslag?

Jag berättade ju redan i torsdags att jag skulle tipsa om det ställe jag var på aw på i onsdags. Stället heter Hjördis och är fab. Om du hänger en del på Söder så vet du säkert redan, för er andra kan jag säga att det ligger i korsningen Borgmästargatan/Åsögatan. Fantastiskt god mat, skön retro inredning med grymma detaljer och trevlig stämning. Till sommaren kommer jag nog hänga där typ dagligen, eller rättare sagt så fort de öppnar uteserveringen. Älskar verkligen det här haket, ett riktigt smultronställe. Det är tom så trevligt att jag nog ska dit igen på fredag på aw. Kom förbi om ni känner för det.

De flesta jag mött både igår och idag som faktiskt tittat upp från marken där deras blick annars varit som fastetsad, har sett totalt skräckslagna ut. De har haft ett oroligt uttryck i ansiktet, ungefär som om jag gått runt med något slags vapen i händerna (vilket jag inte har gjort). Det krävde att jag mötte typ 2-3 personer innan jag insåg vad deras rädsla berodde på. Det har ju blivit halt som fan efter helgens regn och de är ju rädda att ramla och slå ihjäl sig. Ville bara varna er så att ni vet det om ni stöter på någon som ser livrädd ut. Det ät INTE er de är rädda för, det är isen. Så vet ni.

I veckan var det en solförmörkelse som jag försökte plåta. Det gick sådär och ser knappast ut som en solförmörkelse, men det blev ändå en ganska skön bild.

En sak som nästan dagligen förvånar och fascinerar mig är att folk på tågen inte går in i gångarna på fulla tåg. Min enda slutsats i det ämnet (och många andra) är att folk är idioter. De står verkligen dagligen och trängs i det lilla utrymmet vid dörrarna. De står där och suckar och byter tyngd på benen bara för att demonstrera hur jobbigt det är för dem att stå där samtidigt som de brottas med en armbåge i bakhuvudet. Armbågen vinner alltid. Under tiden är gångarna relativt tomma på folk. Där finns handtag att hålla sig i, tidningar att smygläsa över någons axel och ofta tillräckligt med plats för att kunna gå ner i spagat om man så skulle vilja. Men det utrymmet verkar osynligt för de allra flesta.

När ska folk fatta att de troligtvis får en sittplats snabbare, eller överhuvudtaget, om de bara går in i den osynliga gången? Det är nästan så att jag skrattar lite varje dag åt deras idioti. De väljer liksom det trånga utrymmet före en chans till sittplats, och sen klagar de över hur mycket folk det är på tågen och hur trångt det är. Jag tror på riktigt att dessa människor är neandertalare och inte fullt utvecklade sådana heller.

Vissa dagar vaknar man upp som vanligt, känner sig som vanligt och beter sig som vanligt, men ändå känns allt konstigt. Idag var en sån dag. Ju närmare kontoret jag kom imorse desto ödsligare blev min omgivning. Det är sällan man uppfattar Stockholm som tyst, men idag gjorde jag det. Jag började tom tveka på vilken dag det var, trodde att det var söndag (vilket det var för många). Jag tänkte tom tanken att alla andra kanske lyssnat/sett på nyheterna och fått nåt meddelande om att luften var giftig och man skulle hålla sig inne, och att det bara var jag och några enstaka satar till som missat detta och snart skulle dö. Men det visade sig, tack och lov, att det inte stämde. Det var bara många som varit tillräckligt smarta att ta semester för att få långhelg. Skönt för dem och bra för mig. Det fanns ju på så sätt många färre att irritera sig på idag då. Ha nu en grym fredagskväll alla.

Gårdagen bjöd på en riktigt soft AW med en kollega. Jag tänker hålla lite på att berätta var vi var. Kolla in på tisdag istället om du är nyfiken. Det blir nämligen nästa tisdagstips. Sjukt kul hade vi iaf och det bästa tecknet på det är väl att vi var de första där och de sista att gå. Det var en kväll fylld av skratt, skitsnack god mat och en jäkla massa alkohol. Pga detta har dagen idag varit lite seg. Men, men, jag ska väl pallra mig upp och fixa middag snart.

Läste den HÄR artikeln för nån dag sedan och blev helt bestört. Ska vi inte ens få vara -08:or längre? Det borde ju vara identitetskränkande att plocka bort riktnumret. Nu är det visserligen inte bestämt än, men om förslaget ens blir ett alternativ längre fram så kommer åtminstone jag ta strid för att få behålla 08.

Dagens tips blir ett av mina absoluta favvo lunchhak. Jag gjorde idag ett tappert försök att ta mig dit för att mätta mig, men de har tydligen julstängt ett tag till. Det är hursom värt väntan. Stället heter Yu Love Bibimbab och ligger på Folkungagatan 89. Och det är just Bibimbab de serverar, och är så fantastiskt grymma på, att man kan få riktiga cravings efter det. Bli inte förvånad eller rädd om ägaren kommer fram och skäller ut dig om du inte "hacka blanda". Det hör liksom till. Den 18 januari öppnar de igen och då hittar du mig där, utan tvekan.

Jag var nyligen på bio för första gången på länge. Jag såg Narnia 3d. Helt ok men ganska förutsägbar och precis vad man förväntat sig. Hursom så har jag väldigt blandade känslor inför hela biobesöket. Jag både gillar och hatar det. Och det jag hatar med det är just det som gör att jag bara går på bio kanske en gång per år ungefär för att så långt som möjligt slippa få en total syndrommeltdown som får mig att vilja skrika otrevliga saker högt och länge. Enda anledningen jag kan komma på just nu att jag går på bio överhuvudtaget är att vissa filmer bör ses på bio. Oftast är detta filmer med sköna effekter som gör sig bättre på bioduk än i hemmasoffan. Det finns nog ingen annan anledning att gå på bio. Det är bara jobbigt. Folk prasslar med påsar och sörplar läsk som om de åt soppa med sked. Fjortisar, men även vuxna människor, pratar högt med varandra hela filmen igenom och allra helst om någon redan sett fillmen en gång "Åh, du, det här klippet som kommer nu är så jäkla grymt. Vänta bara, nu, nu, det här!!!". Dessutom är det alltid, ALLTID någon som sparkar en i ryggen ungefär varje kvart.

Jag skulle kunna ställa mig upp och skrika Håll käften!!! till de som snackar, vända mig om och sparka tillbaka på personen bakom och hälla ut läsken på de som sörplar, helst då så att det ser ut som om de kissat på sig, men istället sitter jag tyst i mörkret i hopp om att mina onda blickar ska borra igenom deras tjocka skallben till deras minimala ärthjärnor och sticka hål på dem på samma sätt som en nål sticker hål på en ballong. Självklart är ju detta bara de önsketankar som syndromet får mig att tänka (den lilla djävulen på axeln, ni vet), inte något som händer på någon annan plats än möjligtvis i filmen. Min hämnd brukar istället komma när alla lämnar biosalongen. Då smäller jag mer än gärna en dörr i ansiktet på nån skyldig bakom eller om jag har dem framför mig trampar jag gärna dem på hälarna. Detta är CSR (Classic Syndrome Revenge) och något som de flesta syndromdrabbade stockholmare är experter på. Vi älskar nämligen att hämnas utan att dra till oss uppmärksamhet och försöka få det att se oavsiktligt ut. Och vad är alternativet egentligen? Att sluta gå på bio? Nej tack, då blir jag hellre stammis på biograferna så att jag kan hämnas oftare.

Årets absolut sista syndromdrabbning, som jag var alldeles för bakis för att skriva om igår, inträffade på väg till festen i fredags. Jag och min sambo had beställt en taxi. Vi gick ner och ställde oss i porten för att vänta på den. När vi står där ser vi en taxibil komma körandes emot oss, på fel gata och på fel sida gatan. Den kör alltså mot körriktningen. Helt galet. Självfallet var ju detta vår taxi. Lätt oroade hoppar vi in och berättar vart vi ska. Chauffören ber oss upprepa adressen minst 6 gånger innan vi ens lämnat parkeringen. Han lyckas liksom inte stava rätt i gps:en. Till slut får vi stava åt honom, och inte ens då lyckas han. Vi säger att det nog är enklare om vi visar vägen. Vi ber honom svänga vänster varpå han är på väg att ta höger. VÄNSTER sa vi. Vi säger att han kan köra rakt fram tills vi ber honom att svänga och ändå frågar han vid varenda korsning om han ska svänga. Det är ju helt sanslöst, på riktigt.

Detta gäller inte bara fredagens taxichaffis, utan har blivit mer en praxis än ett undantag, och jag blir lika förbannad varje gång. Oavsett vilket bolag man ringer så vet man att när taxijäveln till slut kommer så ligger syndromet och gror runt knuten. Har inte de som driver taxibolagen någon slags intervju med de de anställer? Tydligen inte. Uppenbarligen kollar de bara att de har ett körkort. Åtminstonne några grundläggande frågor borde väl ställas. Tex, kan du höger och vänster? Vet du hur man knappar in en adress i en gps? Vet du vilken sida av vägen man ska köra på? Den sista borde de visserligen veta om de fått ett körkort.

Jag tycker på riktigt att detta är en katastrof i samma klass som världsliga problem. Jag menar, jag betalar för en tjänst och med det kommer vissa, ganska minimala, förväntningar. Vad är det annars jag betalar för? Tänk om samma praxis skulla gälla för längre resor om piloter hade samma inkompetens. Det skulle nog låta ungefär såhär: "Detta är er pilot som talar och jag vill bara meddela att vi inte komme att landa i New York som planerat, för jag hittade inte riktigt. Vi har cirkulerat och letat i över en timme nu och har därför inte så mycket bensin kvar. Vi kommer därför istället att landa på odefinierad ort. Hoppas ni får en trevlig vistelse och välkommen tillbaka att flyga med oss."

Årets första bild är självfallet från nyårsnatten. På fyllan fick jag för mig att försöka ta lite sköna fyverkeribilder. Kan dock inte riktigt bestämma mig för vilken som blev flummigast, så jag slänger upp två (resten är typ "same, same but different"). Den första ser typ ut som en stjärnhimmel tycker jag och den andra som en komet på väg mot jorden. Haha, vilken mästerfotograf jag är.

Gårdagskvällen var som förväntat lyckad, vilket känns idag. Vi avnjöt en god middag, drack goda viner och spelade ett quiz om året som gått. När tolvslaget närmade sig gick vi ut och tittade på fyverkerierna och skålade med skumpa. Årets första dag har spenderats i TV-soffan. Traditionsenligt har vi nu sett Ivanhoe och snart blir det mer film. Hoppas ert nyårsfirande var fantastiskt.