Biobesök

Jag var nyligen på bio för första gången på länge. Jag såg Narnia 3d. Helt ok men ganska förutsägbar och precis vad man förväntat sig. Hursom så har jag väldigt blandade känslor inför hela biobesöket. Jag både gillar och hatar det. Och det jag hatar med det är just det som gör att jag bara går på bio kanske en gång per år ungefär för att så långt som möjligt slippa få en total syndrommeltdown som får mig att vilja skrika otrevliga saker högt och länge. Enda anledningen jag kan komma på just nu att jag går på bio överhuvudtaget är att vissa filmer bör ses på bio. Oftast är detta filmer med sköna effekter som gör sig bättre på bioduk än i hemmasoffan. Det finns nog ingen annan anledning att gå på bio. Det är bara jobbigt. Folk prasslar med påsar och sörplar läsk som om de åt soppa med sked. Fjortisar, men även vuxna människor, pratar högt med varandra hela filmen igenom och allra helst om någon redan sett fillmen en gång "Åh, du, det här klippet som kommer nu är så jäkla grymt. Vänta bara, nu, nu, det här!!!". Dessutom är det alltid, ALLTID någon som sparkar en i ryggen ungefär varje kvart.

Jag skulle kunna ställa mig upp och skrika Håll käften!!! till de som snackar, vända mig om och sparka tillbaka på personen bakom och hälla ut läsken på de som sörplar, helst då så att det ser ut som om de kissat på sig, men istället sitter jag tyst i mörkret i hopp om att mina onda blickar ska borra igenom deras tjocka skallben till deras minimala ärthjärnor och sticka hål på dem på samma sätt som en nål sticker hål på en ballong. Självklart är ju detta bara de önsketankar som syndromet får mig att tänka (den lilla djävulen på axeln, ni vet), inte något som händer på någon annan plats än möjligtvis i filmen. Min hämnd brukar istället komma när alla lämnar biosalongen. Då smäller jag mer än gärna en dörr i ansiktet på nån skyldig bakom eller om jag har dem framför mig trampar jag gärna dem på hälarna. Detta är CSR (Classic Syndrome Revenge) och något som de flesta syndromdrabbade stockholmare är experter på. Vi älskar nämligen att hämnas utan att dra till oss uppmärksamhet och försöka få det att se oavsiktligt ut. Och vad är alternativet egentligen? Att sluta gå på bio? Nej tack, då blir jag hellre stammis på biograferna så att jag kan hämnas oftare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0