Stockholm Syndromet

På väg hem från jobbet så sitter jag på tåget, full av energi även fast det är måndag. Trots en lång arbetsdag så sitter jag och ler, vilket alla stockholmare vet hör till ovanligheterna att folk gör i lokaltrafiken. Plötsligt stannar tåget och blir stående ett tag. En röst ropar ut att vi står stilla pga bla bla bla. Det går ytterligare ett tag och börjar bli sådär mysigt varmt som det ibland kan bli på tåg. Jag känner att jag glider iväg i mina tankar och blir väldigt, väldigt trött. Till slut somnar jag till.

Vad jag bara kan gissa är kort därefter så börjar tåget rulla igen och jag vaknar till. Ca 200 meter rullar det nog innan det återigen stannar och samma röst ropar ut samma sak. Då tar det inte lång tid innan jag börjar nicka till med huvudet igen. Allt detta sker bara någon station innan jag ska gå av, så när tåget väl rullar in på min station och det är dags att gå av så är all den där överskottsenergin som skulle räcka hela kvällen och mitt fantastiska humör kvar där tåget först stannade. Jag vinglade av tåget för att jag var så trött. Och vem klandrar jag för denna förstörda måndagskväll om inte, just det SL. Man kan faktiskt klandra dem för allt ont här i världen.