Stockholm Syndromet

Okej, dags att dra igång min analys av folk i Stockholms rulltrappor. Och då menar jag självklart inte de som sköter sig utan jag menar helt enkelt de som framkallar ett ordentligt syndrom som kan förstöra resten av ens dag. Jag kommer i tre inlägg beskriva tre olika typer.

Den första typen är den jag råkade ut för härom dagen. Jag har nemngett honom till den hänsynslöse. Det är den värsta. Det den hänsynslöse gör är att han skyndar sig för att kunna gå på rulltrappan innan mig. Man skulle kunna säga att han tränger sig. Han väljer den vänstra sidan, den man går på. Den för folk som har bråttom. Sedan rör han sig nedåt som om han vore en 80-årig kärring med rullator, alltså väldigt långsamt. Han måste ha känt att jag flåsade honom i nacken för halvvägs ner vänder han på huvudet och ser mig. Han ser att jag har bråttom, men skiter i det. Mao ingen hänsyn till sina medtrafikanter. Det fanns dessutom plats för honom att ta ett steg till höger och släppa fram mig, men nej, den hänsynslöse skiter i det. Han vill jävlas! Och han lyckades. Tack vare honom var jag tvungen att stå i hela två minuter och vänta på nästa t-bana.

Detta är ett av många klassiska syndromframkallare. Man känner hur man spänner sig i hela kroppen och hur man börjar smida planer på hur man kan skada denna människa. Ska jag putta honom? Nej, för uppenbart. Ska jag trampa honom i hälarna (bokstavligen)? Nej, för uttjatat. Ska jag be honom snällt att flytta på sig? Nej, för ostockholmskt. Så vad gör man? Ingenting egentligen. När man väl har tänkt igenom alla alternativ är rulltrappan slut och jag kan muttrandes gå om honom.