Blockeraren
Den värsta sorten av Stockholms rulltrappetyper är de jag kallar "Blockerare". Det säger sig självt egentligen. De gillar att blockera så mycket av rulltrappan de bara kan. Det kan vara mammalediga, tonåringar eller turister. Problemen med Blockeraren uppstår egentligen bara på själva rulltrappan. Det är sällan problem nedanför eller ovanför.
Mammalediga har ofta en barnvagn, helst extra bred. Trots att de är mammalediga är de alldeles för stressade (eftersom de måste köpa en latte på vägen till vart de ska) för att ha tid att vänta på hissen. Så de tar rulltrappan. Tonåringarna är ofta för ouppfostrade för att förstå att man står på den högra sidan, även om man är med sina vänner. De har inte fått lära sig det. Turister har ofta mycket packning och har inte riktigt förstått reglerna i Stockholm. Ingen har gett dem en bok om staden oskrivna regler. Så när man själv kommer gående på den vänstra sidan så hjälper det här inte att säga ursäkta, för det finns iinte tillräckligt med plats för dem att flytta sig och släppa förbi. Man får helt enkelt klämma sig förbi. För förbi måste man. Och sen står man där 2 minuter senare, skitförbannad för att man precis missade tåget.
Detta var en kort tredagars utläggning om hur det är att lida av Stockholm Syndromet i rulltrappetrafiken. I en kort sammanfattning skulle man kunna säga att det är sjuuuuukt irriterande och så kan jag nog konstatera att jag aldrig kommer bli riktigt frisk från detta syndrom, åtminstone inte så länge det finns idioter i stan.
Mammalediga har ofta en barnvagn, helst extra bred. Trots att de är mammalediga är de alldeles för stressade (eftersom de måste köpa en latte på vägen till vart de ska) för att ha tid att vänta på hissen. Så de tar rulltrappan. Tonåringarna är ofta för ouppfostrade för att förstå att man står på den högra sidan, även om man är med sina vänner. De har inte fått lära sig det. Turister har ofta mycket packning och har inte riktigt förstått reglerna i Stockholm. Ingen har gett dem en bok om staden oskrivna regler. Så när man själv kommer gående på den vänstra sidan så hjälper det här inte att säga ursäkta, för det finns iinte tillräckligt med plats för dem att flytta sig och släppa förbi. Man får helt enkelt klämma sig förbi. För förbi måste man. Och sen står man där 2 minuter senare, skitförbannad för att man precis missade tåget.
Detta var en kort tredagars utläggning om hur det är att lida av Stockholm Syndromet i rulltrappetrafiken. I en kort sammanfattning skulle man kunna säga att det är sjuuuuukt irriterande och så kan jag nog konstatera att jag aldrig kommer bli riktigt frisk från detta syndrom, åtminstone inte så länge det finns idioter i stan.
Kommentarer
Trackback
