Stockholm Syndromet

Varje kväll när jag sitter på tåget hem från jobbet, så sitter jag där och nästan somnar eller somnar helt. Jag nickar till med huvudet, vaknar till när de ropar ut stationen och somnar igen innan dörrarna stängs vid samma station. Varje gång jag vaknar till undrar jag om jag vaknade av mina egna snarkningar (så vitt jag vet har detta ännu inte hänt). Det är en kamp mot sömnen. Jag mot tröttheten. Vinner det gör jag bara om jag vaknar i tid att inte missa min station. Än så länge står jag som obesegrad mästare i den kampen, men hela tiden ligger en tanke i bakhuvudet. Imorgon kanske är den första förlusten. Imorgon kanske jag åker för långt. Jag satsar hellre på att avancera och försöka att inte somna alls. För DET är en utmaning.