Stockholm Syndromet

Igår när jag efter jobbet kommer till Centralen och ska plocka fram mitt busskort, som jag använt 5 minuter tidigare, stoppar jag handen i fickan där jag lagt det och upptäcker att det är borta. Fickan är tom. Då börjar jag rota igenom både väskan och kassarn jag bar på. Ingen lycka där heller. Med en halv månad kvar på kortet blir jag alltså tvungen att köpa ett nytt...dagen innan löning dessutom. Till råge på allt så har SL numera bestämt att de ska ta betalt för själva kortet också. Det är deras sätt att säga "Haha, rätt åt dig".

Så varje gång jag nu plockar upp mitt nya busskort påminns jag av detta. Jag hatar mitt nya busskort. Det är fyllt med, förutom 30 dagar, ångest, förtvivlan, skam och ilska. Det är lika oönskat som ohyra. Jag har tom. börjat tro att jag absolut inte har tappat det gamla kortet. Antingen så ligger det någonstans i väskan, där jag annars aldrig lägger det, och jag bara inte hittar det eller så har jag råkat ut för en ficktjuv som har sett när jag på Slussen stoppade kortet i fickan och sedan förföljt mig och tagit det när jag var distraherad med något annat. Jag tror jag gillar det andra alternativet bäst, för det skulle innebära att jag inte kunde gjort något åt det, att det inte var mitt fel. Om jag skulle råka hitta det i väskan skulle jag nog skämmas ihjäl och inte våga erkänna det för någon. Vilket som så antar jag att min karma inte är på topp.