Stockholm Syndromet

Nu är jag hemma igen och jisses vilken sak jag har att berätta. I lördags var jag och sambon ute och fiskade en stund på eftermiddagen. Vi hade hittat en bra plats vid vassen där vi lade ankare och stod och kastade från båten. Efter någon timme, utan lycka, så drar jag iväg ett kast som jag trodde skulle sitta perfekt i vasskanten. Jag ser hur linan löper ut, men varken ser eller hör hur draget dimper ner i vattnet. I samma sekund som jag ställer frågan för mig själv, "var tog den vägen?" så hör jag ett "aaaajjjjj".

På en gång så inser jag att nappet jag fått är min sambo. Jag vänder mig om i tron om att toppen av kroken har hamnat i ryggen eller armen på honom, men får till min fasa se att den har satt sig i kinden på honom. Chockad går jag närmare och får se att den åkt in, med hulling och allt, ända tills den böjs. Vi sätter oss båda ner och börjar resonera om hur vi ska lösa detta. Ska vi dra ut den? Och om vi gör det har vi några verkyg att ta hjälp av eller ens något att stoppa blödningen efteråt. Ska vi knipsa av den? Med vad? Vi inser snabbt att vi nog borde ta oss in till land och få hjälp med att få ut den. Vi ringer till hans pappa som får komma och hämta oss vid bryggan. Hela vägen in mot land varvas ungefär en miljon förlåt med skratt, för det är så stört, och en massa "tänk om den hamnat i ögat".

Väl i land inser vi att han måste nog åka till akuten för om vi själva skulle försöka få ut kroken skulle nog hullingen slita sönder halva kinden och dessutom måste han ju få en stelkrampsspruta. Så sambon och hans pappa åker till akuten i Tierp, vilket ligger en halvtimmes bilfärd därifrån. Väl där går han fram till kvinnan i luckan, med hela draget hängandes i kinden och säger "det är väl uppenbart vad jag söker hjälp för". Eftersom de är själva på akuten så får han komma in på en gång. De tar bort kroken och 40 minuter senare är de hemma igen, han med ett plåster där kroken satt.

Det lustiga är att kvällen innan hade vi sett filmen "Den där Mary" och skrattat gott åt när samma sak händer Ben Stillers karaktär. Vi skrattade nog minst lika gott åt detta. Skämten haglade från alla håll under resten av kvällen, även om det för min del var fyllt med en hel del dåligt samvete och ånger för att jag varit så klantig.