Stockholm Syndromet

Nu kommer då äntligen det första specifika exemplet på något som triggat mitt syndrom för första gången på en vecka, typ. För ett tag sen rensade jag lite hemma och la upp ett gäng annonser på Blocket. En av dessa saker var en spegel. Den första som hör av sig på den är en kvinna som gärna vill ha den, men hon tycker att det är för långt att åka hem till mig och hämta den, så hon vill gärna mötas upp i stan. Lite halvt motvilligt går jag med på det och vi bokar tid. Frid och fröjd så långt. Andra ringer på annonsen och jag säger att spegeln är såld (lite integritet har man ju). Dagen innan vi ska mötas upp bokar hon av tiden för att hennes dotter är sjuk den här veckan. Detta var en tisdag så det var ju lustigt att hon redan då kunde veta att dottern skulle vara sjuk hela veckan.

Vi bokar en ny tid. Självklart dagtid, för efter 15.30 på dagarna går absolut inte för då hämtar hon på dagis. Detta fick mig att tänka "stackarn, hon är säkert ensamstående och har svårt att få saker att gå ihop. Ja, ja tredje gången gillt". Men icke. Hon bokar av även denna gång för att hennes man (ja hon hade tydligen en sån) skulle jobba sent, trots att det var hon som föreslog tiden. Nu föreslår hon istället att hon kan komma förbi mitt jobb, men när jag berättar var det ligger (på söder) så tycker hon att även det är för långt (hon bor en kvart därifrån). Hon vill istället att jag springer ut och möter upp henne på lunchen. Jag ber nu att få återkomma till henne, för vid det här laget hade jag snällt sagt fått nog av den subban. Hon kan på riktigt inte tro att jag ska gå ur min väg för att jag så gärna vill att just hon ska få den. Det enda jag egentligen ville var att bli av med spegeln med minsta möjliga ansträngning.

Istället hör jag av mig till en person som ringt och visat intresse dagen innan. Han hämtade spegeln hemma hos mig ett par timmar senare. Jag måste nog erkänna att det skönaste i allt det här var att dra iväg att mail till henne och säga (lite skadeglatt) att den är såld.