Stockholm Syndromet

Imorse på tåget fick jag en riktig syndromvarning. Jag satt i mina egna tankar och försökte mitt bästa att ignorera min omgivning. Från ingenstans känner jag plötsligt en odör av äggmök som sprider sig i luften. Från början var det väl inte så farligt, men just denna var av en karaktär som bara växer och växer och som hänger kvar i vad som känns vara en evighet. Jag försöker se mig omkring för att kunna peka ut den skyldiga men märker att alla i närheten sitter och sniffar samtidigt som de rynkar på näsan (varför man nu vill sniffa extra mycket när det luktar skit). Den enda personen som jag inte ser ansiktsuttrycket på är killen brevid. Det måste alltså varit han. Nu när jag konstaterat detta, vad ska jag göra av informationen? Absolut ingenting! Så jag höjer volymen på iPoden och vänder blicken mot fönstret. Och där är den igen, äggmöklukten alltså. Jävla pucko, tänker jag. Du kunde väl ha skitit innan du gick hemifrån ditt äckel. Och då kommer den en tredje gång. Va fan, den andra hängde ju fortfarande kvar. Seriöst, håll den inne tills du går av tåget åtminstone annars får du en buttplug uppstoppad i röven. Mina syndromtankar var verkligen inte nådiga idag (som ni kanske märker). Men jag kan ju inte säga vad jag tänker, dels för att stockholmare håller käften om det mesta och dels för att jag inte säker på att det var han. Det kan ju ha varit någon av dem som satt och rynkade näsan. De kanske bara försökte mörka, eller så besvärades även den skyldiga så mycket av lukten att han/hon inte kunde göra annat än att rynka lite på näsan. Ja, så måste det ha varit, för den var verkligen såååå illa.

PS. Grattis bloggen. En månad idag. DS.