Stockholm Syndromet

Ett av Stockholms verkliga irritationsmoment och syndromstartare är de tiggare som springer runt dagligen på tågen och lägger ut lappar på sätena med en tragisk men falsk historia om hur deras dotter, bror eller annan släkting lider av någon galen sjukdom som de inte har råd att betala behandlingen för. Det är en sån jävla bluff att det det är sjukt. Dessutom kan samma lapp återkomma av olika personer med flera års, ja ÅRS, mellanrum. Sen har jag alltid undrat vem som laminerar lapparna åt dessa människor. Jag menar, om de själva nu har en lamineringsmaskin och en väldigt sjuk dotter, skulle man då inte överväga att sälja maskinen för pengarnas skull? Åtminstonne om man är så desperat så att man går runt och tigger på tågen. Jag gör vanligtvis som de flesta andra. Suckar och vänder bort huvudet så fort jag ser dem komma.

Som jag skrev förra veckan så hatar jag snyltare och jag tycker att dessa människor kan klassas som snyltare. De åker säkerligen utan att betala, och endast för att tigga pengar från folk som har betalat, betalat för en snyltarfri resa. Fan, jag åker också tåg varje dag och jag lider av en RIKTIG sjukdom, Stockholm Syndromet, men ingen ger mig pengar för det. Men hur galen jag än kan bli på att dagligen bli störd av dessa människor, så inser jag att de är troligtvis tvingade av någon högre upp i hierarkin. Man behöver inte vara Einstein för att klura ut att det någonstans sitter en fet gubbe med en tillräckligt bra hållhake på dessa människor att han kan styra dem med järnhand precis som han vill. Och vem får pengarna. Just det HAN. Tiggarna på tågen är fattiga på livstid. De har dock ingen sjuk dotter att försörja, bara en vanlig familj. Jag vet inte vilket som gör mig mest förbannad, feta gubben som utnyttjar hjälplösa människor och laminerar lapparna åt dem, de hjälplösa människorna som irriterar mig dagligen, eller puckona som ger dem pengar och tror att de bidrar till någonting annat än brottslighet.